- Project Runeberg -  Sveriges medeltid : kulturhistorisk skildring / Tredje delen /
40

(1879-1903) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40 OLOF SKOTKONUNGS DOP. SIGFRID.

Rörande honom meddelar längden endast namnet. Stenfind torde vara
den man, som af erkebiskop Adalbert i Bremen skickades till
Helsingland. Astmud torde vara den biskop Osmund, som omtalas af Adam
af Bremen, men icke såsom biskop i Vestergötland. Slutligen kan
Unne — namnet är mindre vanligt — icke gerna vara någon annan
än den alls icke från England komne erkebiskopen i Hamburg—Bremen
af detta namn, hvilken afled å Björkön år 936. Denne, hvilken således
dog vid pass 60 år före k. Olofs tronbestigning, skulle hafva efterträdt
den, som döpte k. Olof. Deremot upptager längden icke den biskop
Torgaut, som bevisligen i början af 1000-talet skickades från Bremen
till Vestergötland på k. Olofs begäran. Den förre delen af längden är
sålunda till den grad uppfylld af misstag, att vi icke kunna tillerkänna
honom någon trovärdighet. Hvad längden berättar om Sigfrid är på
grund häraf icke mycket värdat. Dot kan vara sannt, men det kan
lika väl vara oriktigt.

Liksom man velat göra Sverige herrligt genom att hopsätta för
den äldre tiden långa konungalängder, så har man velat förherrliga
Skara stift genom att ersätta hvad man icke visste, icke mindes, med
en lång rad af biskopar, lånade från olika håll.

Det finnes en legend om den hel. Sigfrid, bevarad i en handskrift
från vid pass år 1400. K. Olof var vän till k. Mildred i England och
bad honom till Sverige skicka någon missionär. Erkebiskopen af York
Sigfrid befanns villig för färden. Han begaf sig till Danmark, der han
stannade någon tid, begaf sig derifrån till Värend, d. v. s. sydöstra
Småland, hvarest han verkade med synnerlig framgång. K. Olof, som sport
hans ankomst till Värend, sände efter honom och lät sig af honom döpas.
Sigfrid vände derefter åter till Värend, hvarest han lyktade sine dagar.

Det finnes en uppgift, att den hel. Sigfrids legend nedskrifvits
redan år 1205, men vi veta icke i hvilket förhållande den texten stått
till 1400-talets.

Mildred skall tydligen vara k. Etelred II. Om något närmare
förhållande mellan honom och k. Olof finnes eljes ingen uppgift. Så
vida funnos väl förbindelser den tiden mellan Sverige och England, att
någre myntmästare, som myntat för k. Etelred, kommit till Sverige
och slagit mynt för k. Olof. Men för att desse skulle komma till
Sverige, hafva vi icke att tänka på några direkta förbindelser med
Sverige. Öfverflyttningen har antagligen förmedlats af k. Olofs frände
Sven tjugeskägg, konung i Danmark och England. En af de till
Sverige komne myntmästarne har präglat mynt äfven för k. Sven.
Någon erkebiskop i York med namnet Sigfrid är icke känd. Att han
stannade i Danmark någon tid är helt naturligt, då Danmark låg i

under golfvet funna och nu i Skara museum förvarade kalken torde
härstamma från biskop Adalvard d. ä:s graf. Jfr min uppsats Skara domhkyrka,
s. 7 (intagen i Antiqvarisk Tidskrift för Sverige, del 15).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 5 11:42:23 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/medeltid/3/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free