Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF SKOTKONUNGS DOP. SIGFRID. 41
hans väg — förbindelserna mellan England och Danmark voro vida
närmare och lifligare än mellan England och Sverige — men deremot
är det oförklarligt, att den af k. Olof inkallade Sigfrid, hvilken ju,
så snart han hade beträdt svensk grund, borde hafva varit angelägen
att så fort som möjligt begifva sig till konungen, i stället begaf sig
till det afsides belägna Värend, hvilket alls icke låg i hans väg, och
stannade der för en tid, som var lång nog för utförande af ett icke
obetydligt omvändelseverk. Detta bär icke sannolikhetens prägel.
Det finnes en annan version af legenden. Sigfrid for från Danmark
till Götalands hafskust, der han började fira gudstjenst. K. Olof erhöll
underrättelse härom, fruktade, att en fiendehär vore kommen in i
landet, beslöt att möta Sigfrid, mötte honom efter någre dagars färd
vid Kindaberg, d. v. s. Kinnekulle, och döptes. Sigfrid fortsatte
omvändelseverket i Götaland och kom under sina färder genom landet
till Värend. Detta senaste låter rimligare än den förre legendens
uppgift, men äfven här förekomma betänkligheter. Sigfrid måste
uppenbarligen hafva landat vid Götaelfs mynning, det enda svenska område
i vester, som tillhörde Sverige. 1 Om mötet egde rum vid Kinnekulle,
måste denne ort hafva legat mellan Götaelfs mynning och det ställe,
der konungen befann sig, några dagsresor på andra sidan
Kinnekulle — det tyckes nästan, som om konungen måtte hafva befunnit sig
inom Svealand. Då förefaller det egendomligt, att konungen hade fåatt
bud om något, som tilldrog sig så långt borta.
Att Sigfrid icke varit erkebiskop i York är visst, men detta
hindrar icke, att han varit en engelsk prest — det lät alltid bättre att
tala om en erkebiskop. Var han verkligen engelsman? På den
vestgötska biskopslängdens förste del kunna vi, såsom jag visat, icke
fästa ringaste vigt, ej heller är legenden från 1400-talet i någon högre
grad vitenesgill, men det kan ju hända, att uppgiften om härkomst
från England förekommit redan i legenden af år 1205, hvilket år
åtminstone icke ligger mera än ungefär två århundraden senare än k.
Olofs dop. Vi hafva dock af Vestgötalängden sett, att man kunde
under loppet af tvänne sekel glömma mycket och trassla bort mycket.
Mot de enstämmiga uppgifterna, de må vara af hvilken
trovärdighet som helst, att Sigfrid varit engelsman, strider på det
bestämdaste det förhållandet, att Sigfrid icke är ett engelskt namn, utan
tyskt. Det hände, att främlingar, som kommo till Norden eller i
Norden omtalades, fingo sina namn ändrade, så att de bättre passade
för nordiska öron, men om Sigfrid i hemlandet haft ett annat namn,
dock liknande Sigfrid, kunde han aldrig i Sverige fått det icke svenska
namnet Sigfrid. Den tyske sagohjelten Sigfrid fick i Norden sitt
namn ändradt till det nordiska Sigurd. Jag måste på grund häraf
1 Att han skulle landat på Götalands östkust, hvilket har blifvit sagdt, är
otänkbart, ty då kunde konungen icke möta honom i norra Vestergötland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
