Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 KYRKOR PÅ ISLAND.
biträdde de andres beslut att icke låta sig kristnas. På Öretinget hade
konungen befallt Tronderne att öfvergå till hans tro, men de ville
hellre vädja till vapnen. När denna hotelse icke gjorde minsta intryck
på konungen — han hade haft att strida med farligare fiender än
torpare i Trondhjem —, gåfvo de efter och månge döptes. Isländingarne,
samme dag samlade i sitt härberge, talade om hvad hade händt. Bolle
sade sig icke vilja antaga den nya tron, hon syntes honom för veklig.
Kjärtan var icke hugad att vika för ett maktspråk, så länge han kunde
stå upprätt och föra vapen, det vore onaturligt att låta sig tagas som
ett får ur fållan eller en räf ur fällan; skulle man dö, då vore det bättre
att förut hafva gjort något, som eftorkommande kunde minnas. Han
yrkade, att man skulle bränna konungen inne. Bolle ansåg, att detta
icke skulle lyckas, då konungen visat sig vara gynnad af lyckan. Af
spejare underrättad om samtalet, kallar konungen Isländingarne till sig,
säger dem vara värde döden, men då Kjärtan utan all bäfvan hade
erkännt förslaget som sitt, ville han låta dem fara i frid: en sådan man
skulle nog icke antaga kristendomen i följd af tvång, men toge han
kristendomen frivilligt, hvilket konungen hoppades snart skola ske, då
torde hans omvändelse utöfva inflytande på månge. Kjärtan sade sig
så vida vilja gå konungens önskningar till mötes, att han efter
återkomsten till Island skulle räkna Tor för intet. Konungen log, Kjärtan
satte nog större lit till sin styrka och sina vapen än till Oden eller
Tor. Juldagen firades en högtidlig gudstjenst, konungen sjelf predikade
och lade sina ord så väl, att de fleste af Isländingarne läto sig döpas
dagen derefter; lockade af nyfikenhet hade de infunnit sig till
gudstjensten. Hallfred följde något senare exemplet, sedan konungen lofvat
att blifva hans fadder. Efter dopet fick han lära sig trosbekännelsen
och fader vår. En kristens sinne visade han ingalunda alltid under
den följande tiden.
Redan år 981 hade en Fredrik, hvilken säges hafva varit en tysk
biskop, och Isländingen Torvald vidfarne begifvit sig till Island för att
kristna landet. De vunno medhåll och motstånd, enskilde byggde å
egen grund kyrkor, men de två kristendomsförkunnarne måste vända
åter. År 996 sände k. Olof Isländingen Stefne Torgilsson till Island
för att utbreda kristendomen, men han måste redan följande år vända
åter utan att hafva uträttat något mera än att några gudahus hade blifvit
förstörda. K. Olof sände då till Island den tyske presten Dankbrant,
hvilken hade gjort sig omöjlig i Norge genom sitt våldsamma
uppträdande och således borde hafva ansetts ovärdig att utsändas som
missionär. Å den hel. Mikaels dag höll Dankbrant, som bodde hos den
framstående Sida-Hall, messa i ett Blalt. Hall och hans folk ställde sig
utanför tältet. De undrade öfver klangen af klockorna — hvilka måste
hafva varit helt små — och sången, de undrade ännu mera, när de
sågo presterne i deras skrudar och ljusen och kände lukten af rökelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
