Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOR PÅ ISLAND. 69
Halls folk fann det hela prydligt och tilltalande. Han lofvade till sist
att antaga kristendomen, derest två gamla och sjuka qvinnor, som bodde
hos honom, blefve döpta och förmådde röra sig något mera efter dopet
än då. Så gick det, de döptes och kännde värken försvinna. Hall och
hans folk läto sig döpas i källan på gården. En annan fordrade
Dankbrant till tvekamp och föll i striden — han blef ej omvänd, men
prestens kraftprof kunde inverka på andre. En annan man, som gjorde
motstånd, dödades. Äfven i andra fall uppträdde Dankbrant som en
orädd stridsman, hvilket måste göra intryck på sinnena. Månge antogo
kristendomen utan att hafva varit utsatte för något våld. Dankbrant
vågade uppträda på alltinget och vann äfven der någre för sin tro.
År 997 kom Dankbrant till Island, två år senare vände han åter till
Norge; han var å alltinget förvisad från Island och med skäl, eftersom
han bedref sitt omvändelseverk med samma våldsamhet som k. Olof.
Emellertid blef kristendomen officielt antagen på Island å alltinget år
1000. Dermed var likväl icke all hedendom till ände.
Det låg nära till hands för godarne, som under den föregående tiden
varit folkets ledare, att bygga kyrkor. Redan under biskop Fredriks
mission lät den mäktige goden Torkel krafla på gården Hof (hvarest således
tidigare ett tempel funnits) uppföra en kyrka och upplät der grafplatser
åt allt sitt tingsfolk. Presterne sade, att enhvar beredde i himmelriket
rum åt så många, som kunde stå i hans kyrka, ett påstående, hvilket,
enligt Eyrbyggjasagan, lockade många menniskor till byggande af
kyrkor, om det än i början visade sig svårt att få prest till hvar kyrka.
Det passade för dem, som af gammalt voro höfdingar, att tänka sig
taga inträde i himmeln med ett stort följe. Men det stod hvem som
helst fritt att uppföra en kyrka; man måste endast kunna gifva henne
nödigt underhåll och vård. Den som byggde kyrkan kunde i egen
person taga kyrklig vigning och då förrätta gudstjensten, eller ock kunde
han aflöna en prest, för längre eller kortare tid. Man kan, säger
Maurer1, från hvilken jag hemtat ofvanstående uppgifter om kristendomens
införande på Island, icke tala om församlingar i egentlig mening under
den första kristna tiden. Sådana synas hafva småningom uppstått först
sedan presterskapet genom införande af tionden hade vunnit någon
större sjelfständighet. De som hörde till samma kyrka kallades
kirkiusokn eller tiðasokn (kyrko- eller gudstjenstsocken), men från de
verldsliga förhållandena lånade man äfven för socknen namnet Ping,
sockenborne kallades pingsnautar eller þingfolk.
Man var flitig på Island att bygga kyrkor. Landet var icke
synnerligen rikt, men å andra sidan var en färd från en bygd till en annan
förenad med stor besvärlighet, hvadan det, så snart kristendomen slagit
fasta rötter, var angeläget att förse hvar bygd med kyrka. I början af
1 Die Bekehrung des norwegischen Stammes zum Christenthum, del. 2, s. 455.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
