Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTEMBETET. 91
flöde eller död, genom i kyrkan öfvad otukt samt ifall en icke döpt
eller en bannlyst person blifvit i kyrkan begrafven. I dessa fall måste
kyrkan slutas för messor och andra gudstjenstliga handlingar och väl
icke vigas på nytt, men genom biskopens personliga åtgörande
’rekonsilieras’, d. v. s. försonas, återförsättas i det tidigare helgade tillståndet.
Ett kapell försonades af dertill af biskopen förordnad prestman. Det
fanns äfven en värre grad: en kyrka kunde vanhelgas, ’exsekreras’.
Detta skedde, om en kyrka uppläts för profant bruk eller om en kyrka
blef på ett grundligare sätt förstörd eller ombyggd; då fordrades ny
konsekration. Skada å kyrkans ytterdelar — t. ex. om yttertaket brann
af — eller tillbyggande af smärre delar kräfde icke en sådan åtgärd. 1
Det s. 81 anförda exemplet visar, att kyrkogårdar kunde orenas på
samma sätt som kyrkan sjelf, äfvensom att särskild vigning af altaren
förekom.
Om kyrkornas anordning får jag tillfälle att tala i nästa kapitel,
om deras inredning i det närmast följande.
Men om kyrkan behöfde vigas, för att användas för gudstjenst, så
måste också den, som skulle förrätta gudstjensten, ’ordineras’. Annars
kunde han icke förkunna kyrkans lära eller utdela sakramenten.
De som tjenstgjorde inom kyrkan hade antingen sacerdotium, d. v. s.
presterligt embete, eller ministerium, d. v. s. tjenst. Man omtalade inom
kyrkan flere ordningar (ordines): biskopens, prestens, diakonens,
subdiakonens, akolutens, exorcistens, lektorns och ostiariens. De sex sista
hörde till ministeriet. Diakoner funnos redan under den första kyrkans
tid; de sysslade med de jordiske egodelarne, skötte sjuke och nödlidande,
höllo ordning vid gudstjensten och biträdde under denna presten.
Subdiakonerna mottogo de troendes gåfvor, buro de heliga kärlen till altaret,
framräckte vattnet till handtvagningen åt biskop och prest.
Akoluterne hade att vara biskopen följaktige, de buro under gudstjensten
ljusen och räckte vinet åt subdiakonen. Exorcisterna hade att
sysselsätta sig med dem, som voro besatte af onde andar. Lektorerne
föreläste från predikstolen, icke från altaret, den heliga skrift och annan
till uppbyggelse tjenlig litteratur. Östiarierne skulle öppna och stänga
kyrkorna och hålla fjärran dem, som ej voro berättigade att inträda
i kyrkan.
Till prest kunde ingen vigas, som var oduglig, d. v. s. den som
var odöpt (hvilket ju är naturligt) eller qvinna, ej heller de som voro
olämplige. Sådana voro 1. de oäkta födde — de voro dock först
sedan 900- och 1000-talen uteslutne 2 —, 2. sådana, som hade kroppsfel,
1 Jfr Hinschius, del 4, s. 328 f. Jag kan icke anföra Hinschii förträffliga arbete
i alla de fall, då jag från detta hemtar upplysningar.
2 Dispens kunde dock gifvas. Så t. ex. gaf Honorius III år 1217 erkebiskop
Andreas i Lund fullmakt att, i anledning af yppad brist på lärare, prestviga
äfven sådane, som voro födde af enligt kanonisk lag olagligt äktenskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
