Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 PRESTEMBETET.
döfve, stumme, sådane, som i hög grad stammade, blinde, de som förlorat
arm eller fot eller voro lame i armar, händer eller fingrar, lame, som
behöfde kryckor eller annat stöd, de som mist pekfinger eller tumme,
fallandesjuke, sådane som icke kunde smaka vin eller voro benägne för
kräkning, sådane, som hade utslagssjukdomar eller mist näsan, ytterligt
småvuxne och puckelryggige, sinnessjuke. 1 Olämplige voro vidare
sådane, som icke vunnit en viss mogen ålder. Af gammalt ansågs 30
år vara den rätte åldern. Redan på 700-talet medgafs i nödfall
prestvigning vid 25 års ålder, och denne ålder blef genom kyrkomötet i
Vienne år 1311 den laglige. De, som skulle ordineras till prester, måste
hafva kunskaper — under karolingisk tid funnos biskopar och abboter,
som icke kunde läsa —, de skulle vara faste i tron, de fingo icke vara
för andre gången gifte, de fingo icke hafva varit krigare, som utgjutit
andres blod — det oaktadt voro en erkebiskop Jöns Bengtsson och en
biskop Kettil Karlsson häranförare —, de fingo icke hafva öfvat
advokatyrke och dermed haft andra intressen än rättvisans, eller varit domare,
desses bisittare och åklagare, som gifvit anledning till medmenniskors
aflifvande eller skymfande, läkare, som genom operationer vållat andres
död, icke hafva gift sig med osedliga qvinnor, eller förgripit sig på en
kardinal eller längre än ett år varit bannlyste, trälar, som förvaltat
andres förmögenhet och ännu icke fått sig ansvarsfrihet beviljad,
innehafvare af verldsliga embeten, äkte män, som sökte presterligt embete
utan att dertill hafva fått sin hustrus medgifvande, eller sådane som
för förbrytelsers skull måst undergå offentlig bot. Uteslutne från
prestvigningen voro således månge, och orsakerna till uteslutningen kunna
stundom synas väl obetydliga. Men för dem alla bestämmande är
krafvet derpå, att presten skulle vara utan makel och fullkomligt fri
från hvarje beroende, som var af icke kyrklig natur. 2
Inom den äldsta kyrkan underhöllos presterne ur den gemensamma
församlingskassan. Sedermera föreskrefs, att ingen finge vigas till prest
i allmänhet, utan endast till innehafvare af ett visst prestkall. Man
ville förebygga, att prester, som icke hade någon befattning, skulle
sluta sig kring de store, hvarigenom de lätt blefvo utsatte för
verldsligt inflytande, eller i allmänhet att det icke skulle finnas någre clerici
vagantes, kringstrykande andlige. Icke alltid hölls denna föreskrift.
Man försökte tillförsäkra henne helgd genom att ålägga biskopen, som
vigt en prest utan viss befattning (sine titulo), skyldighet att underhålla
denne, tills han fick någon anställning. Under 1200-talet uppkom satsen,
att en man utan »titel» kunde vigas till prest, såvidt han hade egen
förmögenhet.
1 Dispens kunde gifvas af påfven.
2 Rörande alla dessa bestämmelser, deras uppkomst och historia, jfr Hinschius
del 1, s. 7 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
