Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTVIGNING. 93
Biskoparne voro inom kyrkan bärare af den Helige ande och
apostlarnes efterträdare. Biskoparne tillkom derföre uteslutande rätten att
ordinera prester och diakoner. Påfven, såsom den högste af alle
biskopar, hade rätt att viga hvem som helst till prest, eljes var biskopens
vigningsrätt inskränkt till dem, som stodo under hans jurisdiktion.
När någon anmälte sig till mottagande af prestembetet, skulle noga
pröfvas, huruvida han genom egenskaper, värdig hållning och tro vore
för prestembetet lämplig. Före pröfningen borde han draga sig undan,
till något andligt institut eller ansedd prest, för att under vederbörlig
ledning, bön, fromma betraktelser och fasta, bereda sig och mottaga
undervisning rörande de presterliga förrättningarna.
Redan tidigt uppkom seden att botgörande rakade hufvudet. På
300-talet började munkarne raka hufvudet fullständigt, för att dermed
gifva tillkänna, att de hade sagt sig frie från verlden. Under nästa
århundrade följde presterne detta munkarnes exempel, men i vesterlandet
lät man en krans af hår omsluta den kala hjessan, och detta — den
s. k. tonsuren (rakningen) — blef sedermera ett utmärkande
kännetecken för dem, som tillhörde det andliga ståndet. Mot medeltidens
slut började man draga sig för den vida tonsuren, och småningom
infördes den mindre, nu brukliga tonsuren, som inskränker sig till en
liten rund yta af hufvudet. Tonsuren verkställdes i början omedelbart
före prestvigningen. Senarc företogs tonsur å gossar, som tidigt togos
undan för att uppfostras till kyrkans tjenst.
Vigning till de lägre presterlige graderne företogs i lämplig kyrka
på morgonen af söndagar eller store festdagar (Jfestivi dies duplices de
precepto). Till de högre graderne och subdiakonatet förrättades
vigningen ända från 400-talet i katedralen eller annan större kyrka å
lördagarne före de fyra under året förekommande quatemberfastorna,
lördagen före söndagen iudica (d. v. s. lördagen före palmsöndagen) och
påsklördagen (sabbatum sanctum). 1
Till prestvigningen hörde handpåläggning, smörjning,
öfverlemnande af kalk och disk, beklädnad med stola och casula, korstecken
och fridskyss. 2
Genom vigningen förlänades den vigde den andliga förmågan att
företaga de handlingar, som tillhöra den grad vigningen gällde. Presten
skulle underhålla sin tonsur, iakttaga enkelhet i drägt, hvars form
bestämdes af biskopen, vara kysk, undfly verldsliga förlustelser, vara
måttlig, ej sysselsätta sig med tärningsspel o. d., ej deltaga i jagt, hvilken
innebar grymhet, icke egna sig åt sysselsättningar, som tillhörde
lekmåännen, icke sysselsätta sig med medicin och kirurgi (undantag
härifrån förekom), icke åtaga sig förmynderskap och förmögenhetsförvalt-
1 På grund af påflig skrifvelse kunde till de högre graderne vigas vid tre extra
store fester.
2 Augusti, Denknürdigkeiten aus der christlichen Archäologie, del 9, s. 416 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
