Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 PÅFVEN.
ning (såvida icke dermed utfördes ett barmhertighetsverk), ej åtaga sig
att vara advokat eller prokurator, ej uppträda inför verldslig domstol
annat än för sig sjelf, nära slägtinge, kyrkan eller fattige, ej deltaga i
krig eller, utan särskildt tillstånd, sköta statsembete eller tjenst hos
enskilde, hålla sig fjärran från det politiska lifvet. Presten skulle
deltaga i de reglementerade bönestunderna (den tredje, sjette och nionde,
d. v. s. kl. 9 f. m., 12 middagen, 3 e. m.), hvartill senare kom
midnattstimman samt dagens och nattens ingång, hvartill under 1300-talet
tillades skyldighet att enskildt bedja å de fastställda tiderna, ifall icke
anledning fanns att taga del i den gemensamma bönen. Presten skulle
lefva ogift. 1
För olika grader af presterskapet funnos i detaljer olika
bestämmelser. Det skulle leda oss för långt, om jag här inläte mig på dem.
PÅFVEN. De rättigheter, som under medeltidens början
tillkommo alle biskopar, till en del äfven vanlige prester, koncentrerades
småningom hos påfven. Påfve Siracus kallar sig mot slutet af 300-talet
papa, d. v. s. påfve. Under 400-talet börjar denne titel reserveras för
påfven, detta blef regel under 600-talet. Från 500-talet kallades påfven
äfven apostolicus, dominus apostolicus (jtr uttrycket sedes apostolica).
Han kallades äfven pontifex maximus eller summus pontifer. År 702
förekommer benämningen vicarius Petri. Innocentius III införde
benämningen vicarius Christi, vicarius Dei. Desse titlar äro dikterade af de
anspråk på maktställning, som påfvarne hade. Mindre ärlig förefaller
titeln servus servorum Dei, Guds tjenares tjenare, hvilken förekommer
så tidigt som år 591.
Om de presterliga drägterna kommer jag att tala i ett följande
kapitel, men det torde vara skäl att redan här nämna de påfven ensam
tillkommande insignierna, då de icke tillhöra Sverige. Dessa voro tiara
och pedum rectum. Tiaran var en sammansättning af biskopsmössa
(mitra) och krona, som bars af påfven vid högtidliga tillfällen, dock
icke under utöfvandet af kyrkliga handlingar. En påfvekröning
omtalas förste gången med afseende på Nicolaus II (1059—1062), och
tiaran hade från början endast tvänne kronringar, hvilke man sagt skulle
hänsyfta på hans andliga och verldsliga makt. Urban V (1362—1370)
tillade den tredje kronringen, man vet ej hvarföre. I de bilder af
treenigheten, som utfördes för våra kyrkor mot medeltidens slut — Gud
Fader håller framför sig den korsfäste Sonen, den Helige andes dufva
sväfvar öfver de två eller sitter på ena korsarmen — framställes Gud
Fader gemenligen iklädd den påfliga tiaran. Biskoparne hade som
1 Jag kommer att sysselsätta sig med celibatet i ett följande kapitel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
