Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATRIARK. PRIMAS. 113
pA
fick ej af erkebiskopen bäras utanför hans katedral eller den kyrka
inom provinsen, hvarest han haft en förrättning, till hvilken palliet
hörde. Innan en erkebiskop hade mottagit sitt pallium, fick han icke
bära titel af erkebiskop (eventuelt patriark eller primas), bereda den
heliga smörjelsen, viga kyrkor, ordinera andlige eller konsekrera
biskopar, sammankalla provinssynoder — inskränkningarna i hans
embetsutöfning voro helt visst ännu mera vidsträckta.
När erkebiskopen hade fått pallium, tillkom honom äfven rätten
att låta framför sig vid vissa festligheter bära ett kors med Christi
bild (crux erecta eller gestatoria), dock endast inom erkebiskopsdömet.
I närvara af en legatus de latere bortföll denne rätt.
Jag nämnde nyss titlarne patriark och primas. Patriarker funnos
tidigt inom den kristna kyrkan, i det man lät den kyrkliga
organisationen lämpa sig efter den förut bestående politiska indelningen. Inom
hvart större statsområde fick en af metropoliterne en högre ställning
än de öfrige. I Österlandet talas derföre tidigt om fyra patriarker,
hvilke hade säte i Alexandria, Antiokia, Jerusalem och Konstantinopel.
Sedan påfvemakten hade blifvit organiserad, omtalas patriarker
flerstädes i vestern: visse erkebiskopar hade, tack vare påflig ynnest,
erhållit rang och i viss mon myndighet framför desses forne jämlikar.
Det är endast ett fall, som jag här behöfver anföra. Adam af Bremen
uppgifver, att den i det föregående omtalade mycket betydande och
mycket högt sträfvande erkebiskop Adalbert af Bremen med mycken
ifver arbetade för att upprätta ett patriarkat i Hamburg, på den grund
att den danske konungen önskade inom sitt rike få en erkebiskop.
Adalberts bemödande ledde icke till önskadt resultat. Han fick nöja
sig med att vara, liksom hans föregångare, påflig legat för Norden.
I ett bref till biskop Vilhelm i Roskilde och biskop Adalvard d. y. i
Sigtuna (DS nr 22) kallar han sig »den helige och apostoliske stolens
legat, alla de nordiska folkens erkebiskop samt den hamburgska
kyrkans ovärdige föreståndare». Innan han dog hade det danska
erkebiskopsdömet icke kunnat upprättas. Dermed dröjde ännu ungefär ett
fjerdedels århundrade.
Det nordiska patriarkatet var således tillämnadt, men kom icke
till stånd. I stället måste vi egna vår uppmärksamhet åt primatet.
Den ställning en kyrkans primas (en myndighet mellan påfven och
erkebiskoparne) intog är icke fullt klar, d. v. s. primater förekommo
inom olika områden, och inom hvart område äro uppgifterna om deras
maktfullkomlighet vexlande. Se vi i främsta rummet på de
förhållanden, som röra den svenska kyrkan, hade en primas rätt att i em-
principales festivitates ecclesiæ suæ, ordinationes clericorum, consecrationes
episcoporum et virginum, dies anniversarius dedicationis ecclesiæ et
consecrationis suæ.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
