Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 ERKEBISKOPEN I LUND PRIMAS ÖFVER SVERIGE.
betet insätta de under honom lydande erkebiskoparne, af dem fordra
lydnadsed och åt dem öfverlemna det från Rom öfversända palliet.
Primater, som icke hade med Sverige att göra, hade äfven rätt att
hålla koncilier, att i viss mon, olika inom olika områden, utöfva en
högre jurisdiktion, att låta bära framför sig en korsfana. Det sista
torde primas öfver den svenska kyrkan, ehuru det icke finnes
omtaladt, ej hafva underlåtit, ty man ansåg sig böra hålla på sin
värdighet.
Erkebiskopen i Lund blef den svenska kyrkans primas.
Upprättandet af det lundensiska erkebiskopsdömet var naturligtvis en nagel
i ögat på de hamburg-bremenske erkebiskoparne, hvilke derigenom skulle
förlora i myndighet öfver Norden, hvars införlifvande med den kristna
verlden dock hade i hufvudsak utgått från deras föregångare. Så
angelägen var man om denna sak i Bremen, att en mängd förfalskade
urkunder kommo fram. »lI det elfte och sannolikt äfven under första
hälften af det tolfte århundradet, då de hamburg-bremenske
erkebiskoparne sågo sin myndighet i de nordiska landen hotad eller förlorad,
företogo de sig dels att rent af tillverka urkunder i forne påfvars
namn, dels att på hvarjehanda sätt förfalska de äkta dokumenten,
för att genom desse akters vittnesbörd styrka sina anspråk.» Enligt
de förfalskade urkunderne lemnas den påfliga legationen för Norden
icke åt Ebo och Ansgar, utan endast åt den senare — »Ebos
delaktighet i legationen och verksamhet för det nordiska missionsverket
skulle nämligen utplånas, för att åt den hamburg-bremenske erkebiskopen
bevara skenet af en uteslutande förtjenst och från början odelad
myndighet» —, åt Ansgar och hans efterträdare lemnas uppdraget att vara
påfvens vikarier, området för deras verksamhet utsträckes betydligt. 1
Jag saknar anledning att ingå i detaljer med afseende på dessa
förfalskningar.
Att man i Hamburg-Bremen fruktade, att de nordiska folken skulle
skiljas från erkebiskopsdömet, framgår af de många bullor, som
stadfäste dervarande erkebiskopsstols rätt öfver Norden, bullor, som
naturligtvis icke tillkommit på grund af påfvarnes eget initiativ, utan i följd
af särskild begäran.
Sedan en erkebiskopsstol i Lund hade blifvit upprättad och
vederbörande erkebiskop erhållit palliet, fortsatte de hamburg-bremenske
erkebiskoparne med sina bemödanden att bevara det tidigare förhållandet.
Påfven Calixtus II stadfäste den hamburg-bremenska kyrkans
rättigheter öfver Norden år 1123. Innocentius II återställde år 1133 åt den
hamburg-bremenska kyrkan hennes metropolitanrätt öfver
biskopsdömena i de nordiska rikena samt hos Slaverne. Samtidigt ålades det
’biskopen i Lund’, konungen af Sverige och biskoparne i hans rike
1 Jfr Rydberg, Sveriges traktater, del 1, s. 9 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
