Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRIMATET ÖFVER SVERIGE. 115
att visa erkebiskopen i Hamburg-Bremen lydnad. Nicolai af Albano
legation till Norden afgjorde saken. Efter hans återkomst bestämde
Hadrian IV (1154—1159), att erkebiskopen i Lund skulle vara den
svenska kyrkans primas. Det oaktadt stadfäste kejsar Fredrik I år
1158 de hamburg-bremenske erkebiskoparnes rätt att vara
metropoliter för den nordiska kyrkan, och ännu år 1185 synes påfven hafva
varit i viss mon vacklande i detta afseende, men redan dessförinnan
är erkebiskopen af Lund obestridd i sin värdighet af primas öfver
Sverige. Detta framgår med fullständig tydlighet af Alexander III:s
bulla af år 1164, genom hvilken, på begäran af k. Karl Sverkersson
äfvensom Sveriges biskopar och jarl Ulf, klosterbrodern Stefan
upphöjes till värdigheten att vara erkebiskop öfver Sverige, med
skyldighet att som sin primas vörda erkebiskopen i Lund. 1
Detta förhållande var ganska betänkligt. Den svenska kyrkan
skulle lyda under en erkebiskop, som hade sitt säte i ett annat land,
med hvilket land förhållandena af gammalt voro ganska ömtåliga.
Svenskar och Danskar voro visserligen stamförvanter, men just detta
skapade en viss rivalitet dem emellan. Konungarnes politik, liksom
oenigheterna inom Sverige mellan hvarandra bekämpande politiska intressen
kunde framkalla hvarjehanda egendomliga förhållanden, som gjorde
det olämpligt — den nationela fosterlandskänslan oafsedd att den
danske erkebiskopen, som naturligtvis borde känna sig bunden af
danska intressen, skulle vara den svenska kyrkans öfverhufvud, en
instans mellan denna kyrka och den helige fadern i Rom. Vi, som
blicka tillbaka på hela medeltiden såsom något förgånget och derföre
känna äfven hvad som timade efter år 1164, måste inse, hvilken stor
betydelse skulle tillkomma det lundensiska primatet under den s. k.
unionstiden, då de danske konungarne gjorde allt för att blifva herrar
öfver Sverige.
År 1200 blef erkebiskopsstolen i Uppsala ledig. Det dröjde innan
en efterträdare tillsattes. Enligt hvad Innocentius III år 1207 säger
(DS 133), berodde detta dels derpå, att erkebiskopen i Lund befann
sig på en utländsk resa, dels på missförhållanden inom Sverige, hvilka
icke finnas närmare angifna i den anförda bullan. Slutligen, icke
valdes, men kallades 2 till erkebiskop k. Sverker II:s kapellan Valerius,
en lärd och dygdig man, vid hvilken dock lådde den betänkliga
omständigheten, att han var af oäkta börd. Erkebiskopen i Lund, konungen
m. fl. lade sig ut för honom i Rom, och lemnades åt den
lundensiske erkebiskopen i uppdrag, att derest han fann så vara skäligt, viga
Valerius och åt honom å påfvens vägnar lemna pallium. Vid nästa
1 Föregående uppgifter grunda sig på de urkunder, som senast blifvit tryckte i
Rydbergs nyss anförda arbete.
2 Han säges i bullan vara än vocatus, än postulatus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
