Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISKOPSVAL. 121
Den åttonde synoden i Konstantinopel år 870 förböd all
inverkan från lekmännens sida på biskopsvalet — så vidt hade
förhållandena vikit bort från det ursprungliga skicket. Deremot börjar
inom det karolingiska riket uppenbara sig ett kraf på rättighet för
regenten att utnämna biskop, och detta kraf fasthölls under den
följande tiden: biskoparne hade blifvit maktegare inom det verldsliga
samfundet, och på grund deraf ville konung och kejsare hafva sitt ord
med i laget, när det gällde att tillsätta riksvasaller. När en
biskopsstol hade blifvit ledig, begaf sig en skara ombud från biskopsstaden,
andlige och verldslige, till konungens hof, för att anmäla ledigheten
och anhålla om utseende af en ny biskop. För sådant ändamål förde
man med sig biskopsstafven och äfven den dödes biskopsring. Hade
man i biskopsstaden företagit ett val, medfördes den rörande detta
uppsatte urkunden; den valde följde med deputationen, andre, som
önskade blifva utnämnde, infunno sig ock. Konungen öfverlade med
sine rådgifvare, ibland äfven med andre rikets store. När han fattat
sitt beslut, öfverlemnade han i en högtidlig församling, ofta i en
kyrka, biskopsdömet åt den han korat, vanligen derigenom, att han
lemnade honom biskopsstafven; mottagaren aflade eden om manskap
(hominium) och trohet. Denne akt kallades från midten af 1000-talet
investitura. Den nye biskopen hade nu att begifva sig till det honom
upplåtna stiftet för att i dettas domkyrka introniseras d. v. s. bestiga
den i henne förekommande biskoplige stolen (cathedra). Efteråt eller
förut försiggick vigningen, hvilken verkställdes af metropoliten, biträdd
af öfrige provinsens biskopar. 1
Kyrkans inflytande på tillsättandet af biskopsembeten hade således
reducerats till föga mera än intet. Påfven hade intet härvid att säga.
Till denne punkt kunde det icke hafva kommit, utan att missnöje
hade framkallats hos dem, som mist tidigare myndighet, och missnöjet
öfvergick småningom i öppet motstånd. Så uppkom vid midten af
1000-talet den väldige kampen mot de verldslige furstarnes inblandning
i tillsättandet af presterliga embeten, den s. k. investiturstriden. Man
ville ej i Rom veta af att biskopen insattes i sitt embete genom att
från en lekman mottaga staf och ring. År 1075 utfärdades påfligt
förbud mot den kongliga investituren. Det var Gregorius VII, som
då med kraftig ande styrde kyrkan, och för honom gick kampen mot
all inblandning af den verldsliga makten hand i hand med hans
tidigare omtalade sträfvan att samla biskoparne kring påfvestolen,
utsatte för ett direkt inflytande från denne, på bekostnad af makt för
stormyndige metropoliter. Detaljerne af den fortsatta investiturstriden
komma ej vid oss. Hon afslutades genom konkordadet i Worms af
år 1122, som löste striden genom att utstaka gränserne mellan det
1 Erkebiskopen konsekrerades af sine suffraganbiskopar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
