Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 BISKOPSVAL.
nu ett nytt tillvägagående, hvilket icke kan kallas kanoniskt. Man
föreslog konungen tre kandidater, biskop Magnus i Åbo, Nils
Ragvaldsson, kanik i Linköping och Strängnäs, samt Johannes Haquini,
klosterbroder i Vadstena, tidigare kanik i Linköping och konungens
biktfader. Konungen valde den tredje, hvilken för öfrigt synes en tid
hafva förestått erkestiftet, 1 och efter konungens anvisning företogs
valet. Som företrädaren hade blifvit afsatt, tillhörde det påfven att
genom provision besätta den ledige stolen. Han nämnde konungens
kandidat. Erkebiskopsstolen blef åter ledig år 1432. Domkapitlet,
som denne gång ville häfda kyrkans rätt, sammanträdde och valde
genast domprosten Olaus Laurentii. Kapitlet skref till konungen och
underrättade på en gång om dödsfallet och valet. Tydligen kände
man behof att ursäkta sig: den framlidne erkebiskopen hade ofta
omtalat ett konungens löfte till honom att vid hans frånfälle ej sätta sig
emot hans vilja med afseende på kyrkans försörjelse, på dödsbädden
hade han upprepat detta och bedt kapitlets ledamöter att välja den de
tyckte vara nyttigast för kyrkan. Ett ombud sändes till konungen för
att inhemta hans svar. Den valde sjelf hade gerna farit, men som
han fruktade, att om han dröjde färden öfver hafvet skulle blifva
omöjlig — detta skedde vid midten af februari — hade han skyndat till
’påfvens gård’. Olaus tog vägen öfver Lifland och Preussen till
Tyskland och Rom. Konungen påstod sig hafva strax efter erkebiskop
Johannes’ död tillsändt kapitlet en uppmaning att till hans
efterträdare välja biskop Tomas i Strängnäs — ville kapitlet icke foga sig
efter denna hans vilja, skulle han på egen hand sörja för kyrkans och
rikets bästa. Nu hade kapitlet valt en annan och dermed brutit mot
rikets ärlige stadge och skälige sed, att när en domkyrka i riket är
lös, pläga de dandemän i kapitlet äro, presentera konungen och lägga
honom i val två eller tre, »att tillstädja en af dem, hvilken vi [
konungen] kunna tycka vara nyttigast». Vidare hade kapitlet visat konungen
sidovördnad genom att skicka Olaus ut ur landet utan att hafva
betygat konungen sin vördnad, liksom ock genom att påbörda den aflidne
erkebiskopen och konungen yttranden, till hvilka han på det
bestämdaste nekade. Olaus blef redan i maj månad af påfven konfirmerad,
ehuru påfven sade sig hafva ämnat genom provision tillsätta
platsen. Men konungen visade sig icke nöjd härmed. Han skref till
påfven och till kyrkomötet i Basel, han ville hafva valet upphäfdt och
konfirmationen tagen tillbaka, han ville nu hafva till erkebiskop en
biskop Arnold i Norge. Erkebiskopen i Lund, biskoparne i Roeskilde
och Oslo samt tre svenske biskopar, Sigge i Skara, Tomas i
Strängnäs, Nils i Växjö, skrefvo år 1433 till påfven, att erkebiskopar och
biskopar i de tre nordiska rikena skulle väljas efter konungens råd
1 Jfr Reuterdahl, Svenska kyrkans historia, del 3.2, s. 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
