Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISKOPSVAL. 127
och vilja, eller åtminstone skulle man efter förrättadt val i största
ödmjukhet utbedja sig konungens godkännande — man kunde icke
nämna den tid då seden varit en annan; erkebiskop Olof hade i Rom
yttrat, att Erik icke vore en till Sveriges rike sannskyldigen boren
konung, 1 under det ingen menniska fanns i lifvet, som egde rätt att
styra de tre rikena utom just han; domkapitlet i Uppsala hade
förbrutit sig mot konungen genom att sända Olof på hemlige vägar till
Rom; erkebiskoparne och biskoparne voro såsom rådgifvare de främste
att näst efter konungen behandla rikets angelägenheter, hvadan man
måste antaga att konungen och hans råd bäst veta, hvilken
företrädesvis skulle sättas vid deras sida i rådslagen. Skulle lugn råda mellan
riket och kyrkan, mellan presterskapet och frälsemännen, då finge
Olaus icke blifva erkebiskop. Hemkomne till Sverige återtogo de tre
svenske biskoparne sitt bifall till denna skrifvelse, hvilket blifvit dem
aftvunget. Uppsala domkapitel åberopade naturligtvis det påfliga budet:
»hädanefter må ingen sättas till erkebiskop eller biskop genom
missbruk af den verldsliga makten, utan må den sättas till, hvilken samma
kyrkas kapitel eller dess större och förståndigare del utväljer» Vidare
intygades genom en mångfald af vittnen, att erkebiskopsvalet i
Uppsala alltid varit fritt och att, utom Johannes Jerechini, ingen
erkebiskop der funnits, hvilken ej varit vald af kapitlet. Med våld satte
dock konungen sine kandidater, först Arnold, efter hans död en annan
Norrman Torlak, i besittning af stiftet.
Lugnare tider följde. Nils Ragvaldsson postulerades och Jöns
Bengtsson valdes enhälligt till erkebiskop.
Mot medeltidens slut visade påfvarne ökad benägenhet att
sysselsätta sig med biskopsutnämningar. När Jöns Bengtsson, konungens
fiende, hade aflidit den 15 december 1467 och underrättelsen om hans
bortgång hade hunnit upp till mellersta Sverige,2 kallade k. Karl
andlige och verldslige män tillsamman i Örebro för att öfverlägga om
det stundande valet. Tidsförhållandena gjorde detta helt naturligt.
Man kom vid Örebromötet till det resultat, att det vore bäst att välja
dekanen Tord i Linköping; »den oenighet, som under många år
herrskat mellan konungen och kapitlet i Uppsala för erkebiskop Jöns’
skuld, kunde genom Tords val försvinna». Tord blef vald och hos
1 Inom kyrkan yppade sig sålunda missnöjet mot k. Erik tidigare än i Dalarne.
2 Jag har i det föregående vid flere tillfäållen framhållit, huru svårt det var att
färdas i Sverige under medeltiden, huru svårt det var att fortskaffa
underrättelser, huru lätt rykten kunde taga fart utan möjlighet att vederlägga dem.
Uppsala domkapitels bref till påfven om Tords val till erkebiskop innehåller
ett karakteristiskt bidrag härtill. Det dröjde länge innan domkapitlet i
Uppsala erhöll underrättelse om erkebiskopens död. Öland, heter det, ligger mer
än 14 dagsresor från Uppsala, vägarne voro omöjlige, det inbördes kriget lade
hinder i vägen, isynnerhet i sundet mellan Öland och fastlandet. Väl spordes
i början af januari rykten, att erkebiskopen aflidit, men de voro mycket
sväfvande, ett sade ett, ett annat annat. Först den 1 februari anlände
tillförlitlige budbärare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
