Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVILKE VALDES TILL BISKOPAR? 131
förutvarande biskopen varit från påfvens sida utsatt för deposition,
privation, befordran, förflyttning, konsekration eller benediktion,
äfvensom till de fall, då ett val hade blifvit upphäfdt eller en postulation
afslagen eller en afsägelse förekommit. Klemens VI (1342—1352) tog
steget fullt ut: han utsträckte provisionsrätten till alla prelat- och
abbotsbefattningar, som skulle tillsättas genom val. När man förehöll
honom, att de tidigare påfvarne icke hade handlat på sådant sätt,
svarade han: »mine föregångare visste icke hvad det är att vara påfve».
Clemens VII (1378—1394) utsträckte provisionsrätten till de första
värdigheterna under biskopens vid alla patriark-, metropolitan- och
katedralkyrkor. Vid sina utnämningar kunde dock påfvarne under det
de residerade i Avignon och under den stora skismen ingalunda hålla
sig frie från verldsligt inflytande: när de behöfde understöd för att
upprätthålla sin maktställning, måste de ock betala för understödet.
Någon inskränkning, dock ingen betydande, icke heller någon
varaktig, mäktade de stora kyrkomötena åstadkomma med afseende på
tillämpningen af den påflige provisionsrätten.
Vore våra biskopslängder fullständiga och försedda med noggranna
uppgifter eller vore våre urkunder så talrike, att de kunde fylla
bristerna, skulle det hafva varit af intresse att se till, från hvilka olika
håll erkebiskops- och biskopsserierna rekryterades. Då en fullständig
utredning i detta afseende är omöjlig, får jag inskränka mig till några
enstaka uppgifter.
Sveriges förste erkebiskop var en cisterciensermunk. Han synes
hafva varit den ende af denne orden, som i Sverige hann sådan
värdighet. Lyckligare lottade voro dominikanerne. Bröder af denne orden
blefvo erkebiskopar vid de ledigheter, som inträffade åren 1234, 1289,
1332, biskopar i Vesterås 1329, 1332, en franciskanerbroder blef
erkebiskop i den ledighet, som inträffade år 1255, en Vadstenabroder blef
erkebiskop vid ledigheten år 1421, två andre blefvo biskopar i Vesterås
vid ledigheter åren Tadl och 1454.
Vid erkebiskopsvalet i Uppsala år 1408 föreskrefs, att man skulle
välja någon ’ur domkapitlets sköte’, alltså någon, som tillhörde
Uppsala domkapitel. Det låg naturligtvis närmast till hands att välja någon
af domkapitlets ledamöter — valmännen, d. v. s. domkapitlet, kände ju
bäst de sine, och den tanken torde icke hafva legat mycket fjärran,
att det ju vore ett fattigdomsbevis att behöfva gå till ett främmande
stift för att få en lämplig styresman. I någon mon ökades kandidaternes
antal derigenom, att det var tillåtet att tillhöra åtminstone tvänne
domkapitel, man kunde hafva en högre värdighet inom det ena, under det
man var åtminstone kanik inom det andra. 1 Erfarenheten visar dock,
1 Den märklige Jakob Ulfsson var, när han valdes till erkebiskop, archidiaconus
i Växjö och canonicus i Uppsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
