Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 DOMKAPITLEN.
männen hade förlorat den rätt de förut haft — de slöto sig kring
biskoparne och deltogo i deras vård af stiftet. Medlemmarne kallades
med ett gemensamt namn canonici, men alle voro icke af samma art
och samme rätt. De förnämste, som hade rösträtt i kapitlet och egen
plats i domkyrkans kor, kallades capitulares. Det blef allt mera sed,
att hvar sådan hade sin bestämda inkomst, kallad prebenda, vare sig
denna berodde på särskild stiftelse eller gick ut ur den gemensamma
förmögenheten. De öfrige, som icke hunnit till åtnjutande af samma
rättighet, betecknades såsom yngre. Det hände icke sällan, att
kapitelledamöterne voro hindrade att sköta den gudstjenst, som tillkom
dem, och för desse behöfde man då vikarier eller kapellaner.
Inom domkapitlet funnos flere embeten, hvilkas innehafvare
utmärktes genom särskilde titlar. Embetena kallades officia. Somliga
embeten, som voro af mera förnämlig art, kallades värdigheter,
dignitates. Ett annat namn var personatus, personat. Att fastställa
gränserne mellan digniteten och personatet är vanskligt och kan för öfrigt
lemnas derhän. 1
Biskopens närmaste man kallades i äldsta tider archidiaconus, men
småningom blef titeln præpositus, hvilket ord i Tyskland och
Skandinavien omtolkades till prost, domprost, den vanlige titeln för
domkapitlets hufvudman under biskopen. I de kapitel, som hade en
archidiaconus, blef denne under de nya förhållandena prepositus.
Archidiakonen var, såsom titeln angifver, från begynnelsen den
främste bland diakonerne. Han hade tillsyn öfver de öfrige diakonerne
och äfven öfver presterne, han hade att vaka öfver utförandet af de
gudstjenstliga handlingarna samt öfver de sjukes andliga vård. Han
hade en viss domsrätt sig öfverlåten. När archidiakonen, genom
ändring af kapitelväsendet, blef prepositus, behöll han alltjämt sin
ansenliga ställning. Han var nu äfven domkapitlets ordförande,
öfvervakade medlemmarnes lif, bestraffade brott mot regeln samt skötte den
förmögenhet, som var gemensam för kapitlet.
Småningom befanns det, att alltför många göromål hopades i
händerna på archidiaconus-prepositus. Han behöfde ett biträde. Redan
under loppet af 1000-talet öfverläts en del af hans åligganden åt en
särskild embetsman, kallad decanus.2 Denne fick en allt större
betydelse. Under det prepositus för sig behöll domsrätten och
förmögenhetsförvaltningen, hörde det till dekanens åliggande att leda
gudstjensten, i vissa fall tjenstgöra dervid, öfva själavård i stiftstaden och
öfva disciplinär makt öfver kanikerne och kyrkans lägre tjenare, såväl
i afseende på gudstjensten som på deras enskilda lefverne, att utöfva
1 Jfr Lundgqvist, s. 53.
2 Namnet är tydligen lånadt från den hel. Benedikts ordensregel, enligt hvilken
dekanen var en abboten underordnad tillsyningsman öfver ett visst antal,
ursprungligen tio — decem, deraf namnet — munkar. Dekanen är att anse som
efterträdare till en tidigt förekommande andlig, som kallades archipresbiter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
