Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 DOMKAPITLEN.
göra i domkyrkan, för att bättre lära hvad till embetet hörde; brefvet
beseglades af erkebiskopen och kapitlet.
Alltså öfverlade biskoparne åtminstone i vissa frågor med
domkapitlet. Påfvarne, angelägne att minska biskoparnes myndighet, höllo
på kapitlets rättigheter. Den kanoniske lagen blef ett uttryck för
denna påfvarnes sträfvan, och denne lags föreskrifter blefvo småningom
praxis. I brefven, som omtala biskoparnes åtgärder, omtalas
visserligen icke någon skyldighet att fråga kapitlet, men vi kunna anse
det vara visst, att när brefvet omtalar kapitlets bifall — hvilket
förutsätter dess hörande —, skedde detta i regeln på grund af
nödtvång.
Några exempel må anföras. År 1279 öfverlät biskop Henrik i
Linköping åt Nydala kloster Ottenby församling på Öland ’på
kanoniskt sätt, efter råd och samtycke af sitt kapitel och nämnda kyrkas
patroner’. Detta var en organisationsfråga, som väl hade någon
ckonomisk innebörd, då antagligen den afgift, som skulle gå till
stiftsstyrelsen, hädanefter tillföll klostret.
Biskop Peter i Vesterås lemnade åt en frände år 1288 ett par
gods i utbyte mot en åttondedel i kopparberget Tiskasjöberg i
Torsångs socken i Dalarne ’på begäran, råd och bifall af sitt kapitel’
— begäran’ omtalas väl här derföre att saken gällde en biskopens
frände. År 1294 gjorde biskop Brynjulf i Skara ett ekonomiskt byte
med sin domprost efter råd och samtycke af hans kapitel’; äfven i
denna sak var biskopen part. År 1298 bytte erkebiskop Nils Allesson
gods med en lekman, ’på grund af sitt kapitels löfte’. År 1329 bytte
biskop Styrbjörn i Strängnäs jord med en lekman, som åtminstone icke
i brefvet uppgifves vara en slägting, och bytet skedde med domkapitlets
samtycke och beseglades äfven med dess sigill. Alltså — vid alla
afyttringar af kyrkans egendom måste kapitlet höras och dess bifall
inhemtas. Sådan afyttring var i regeln ett byte. Östgötalagen
föreskref (eghnasalur kap. 20), att kyrkojord och omyndiges jord ej finge
säljas till underpris, utan endast för samma eller högre betalning. Det
var helt naturligt, då jorden af den ene såväl som af den andre arten
var åt vårdare anförtrodd jord. Ibland gick man i affärsförhållanden
längre. När Uppsala domkapitel år 1367 ansåg sig behöfva upptaga
ett lån, begärdes godkännande af påfven. När samma domkapitel år
1493 beslutit att sälja några gods, blef detta af påfven förbjudet. Här
var väl fräga icke om byte, utan om att sälja mot penningar, hvilke
det kunde vara svårt att placera. År 1501 ålade Alexander VI den
nyutnämnde biskopen i Strängnäs edlig förpligtelse att icke ens med
kapitlets medgifvande någonsin afyttra någon kyrkans egendom utan
påflig tillåtelse. Här var väl äfven fråga om försäljning mot penningar:
byte, som kunde tjena till arrondering af redan besuten egendom, kunde
icke från kyrkligt håll framkalla någon betänklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
