Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMKAPITLEN. 155
Landskyrkorna hörde icke till domkapitlen annat än som
underordnade myndigheter, hvilka dock skulle kontrolleras af stiftskyrkan.
Biskop Nils Hermansson i Linköping (1374—1391) föreskroef, att ingen
kyrkoherde finge utan biskopens och domkapitlets medgifvande sälja eller
belåna kyrkans egendom, hvarken åker och äng eller böcker, kalkar,
prydnader, guld- och silfverkärl, kläder och annat, som var afsedt för
gudstjenstligt bruk. Samma föreskrift är ungefär hundra år senare
gifven (år 1472) af biskop Johannes i Skara. Detta måste ju ock
anses vara fullt korrekt. Emellertid heter det i Vestgötalagen (den
senare redaktionens kyrkobalk kap. 67): »ej må kyrkans jord säljas eller
bytas utan biskops tillåtelse och prestens och socknemännens vilja,
utom det som gifves till kyrkans byggning, sådan jord må
socknemännen sälja, när kyrkan behöfver byggning». Detta var ju helt
naturligt. Jord, som var gifven till kyrkobyggning, måste realiseras, då
jordens afkastning antagligen icke kunde räcka mycket långt.
Huruvida biskopen i sådant fall skulle rådfråga kapitlet, framgår icke af
denna föreskrift, biskopen var kapitlets hufvud, derföre behöfde här
kapitlet icke omtalas. I de anteckningar till lagen, som af professor
Schlyter blifvit tryckta såsom nr IV, upptages i § 46 denna föreskrift
på latin; den ende skilnaden är, att byggning öfversättes med ornatus,
d. v. s. prydande. Mellan det svenska och det latinska ordet är
skilnaden ganska stor. Att försöka förklara skilnaden skulle taga mycket
mera område än min bok medgifver. Vi kunna ju nöja oss dermed,
att om gods vore gifvet till en kyrkas prydande, kunde det ju lätt
hända, att man måste sälja godset för att få medel till kyrkans målande
eller till inköp af en altarprydnad. Det är för öfrigt möjligt, att
skilnaden beror på ett öfversättningsfel.
När anslag gåfvos åt enskilde kaniker, andre innehafvare af
kyrkliga embeten, lekmän eller stiftelser, fordrades domkapitlets bifall.
Sådant inhemtades, när t. ex. erkebiskop Jarl år 1253 använde
fattigtionde till förmon för archidiakonatet, när erkebiskop Jakob Israelsson
gaf af kaniktionde anslag till stiftets studerande i Paris — i detta fall
var det sjelfklart, att domkapitelsmedlemmarnes bifall måste inhemtas.
År 1323 skänkte en kanik i Vesterås gods för upprättande af en
ständig vicaria i domkyrkan, han föreskref tjenstgöringen och förbehöll
sig rätt att utnämna förste innehafvaren af tjensten, och hans
testamente slutar med en anhållan, att biskopen och domkapitlet ville
godkänna hans anordning. En man och hans hustru skänkte år 1330 all
sin egendom till domkyrkan i Åbo. Biskopen och kapitlet medgåfvo,
att donatorerne fingo behålla sin egendom så länge de lefde, de skulle
dock årligen till domkyrkan lemna ett lispund smör, hvilket skulle
vara ett intyg om domkyrkans eganderätt, att om båda eller endera,
efter den andres död, råkade i armod, skulle domkyrkan gifva nödige
underhåll till döddagar. År 1342 beseglado jämte biskopon kapitlot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
