Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 KYRKOHERDAR.
bära, att derest kunskapen fanns vara till fylles och ordinationsbrefvet
korrekt, skulle den enhälligt utsedde af erkebiskopen utnämnas till
innehafvare af den ledige platsen. Kunde icke socknemännen sämjas i
valet, hade de att fara till erkebiskopen och bedja honom tillsätta
kyrkoherde. Helsingelagen har samma stadgande som Upplandslagen.
Södermannalagen deremot öfverensstämmer med Östgötalagen deri, att
församlingen skulle uppställa tre kandidater, mellan hvilke biskopen
hade att välja. Enligt den s. k. äldre Vestmannalagen (kyrkobalken
kap. 1) tillhörde det socknemännen att inom sex månader välja prest,
dock skulle valet godkännas af biskopen; var ej valet inom den nämnda
tiden gjordt, då hade biskopen rätt att utnämna hvilken han ville.
Den s. k. senare Vestmannalagen (kyrkobalken kap. 4) har samma
stadgande rörande det enhälliga kyrkoherdevalet som ofvan anförts ur
Upplandslagen, men derest meningsskiljaktighet uppstått, skulle tre
kandidater uppställas, bland hvilke biskopen hade att utse en. På
samma sätt stadgar Smålandslagen. Förhållandena hade sålunda
utvecklat sig olika i de olika stiften.
Hade kyrkan en patronus, måste den af honom utsedde
kyrkoherden [om han var kompetent] nämnas af biskopen. 1
Alltså är i lagarne församlingarnas rätt att välja själasörjare på
det bestämdaste häfdad. När reformationen infördes i Sverige, intogs
i Vesterås ordinantia föreskriften, att biskoparne egde förse lediga
sockenkyrkor med prester. Detta kunde vara en nyhet, kunde vara
en diktatorisk åtgärd — visserligen icke enastående —, framkallad af
begäret att förse socknarna med prester, som hyllade den nya
ordningen inom kyrkan: man kunde icke begära, att församlingarna,
särskildt i landsbygden, skulle alltför snart afstå från de gamla, s. k.
påfviska traditionerna. Men antydningar finnas, att man redan under den
föregående tiden vid tillsättande af kyrkoherdar icke hållit sig efter
landskapslagarnes föreskrifter. Påfvarne hade en afvikande uppfattning.
Jag vill icke fästa mycken vigt vid den omständigheten, att man ansåg
sig behöfva söka påflig stadfästelse — gifven år 1268 (DS nr 529) — för
Linköpingsbiskopens medgifvande, att Tyskarne i Visby, som der anlagt
jungfru Marias kyrka, finge, när ledighet uppstode, föreslå biskopen
en kandidat till kyrkoherdebefattningen. Mina skäl äro två: här var
icke fråga om en sockenkyrka i vanlig mening och Östgötalagen
föreskref uppsättande af tre kandidater; här förekom således en afvikelse
från det, som gällde inom Linköpingsbiskopens stift, och derföre hade
han i detta fall gifvit ett särskildt privilegium. Också gjorde biskopen
i Linköping år 1294 eller tidigare svårigheter, när det gällde att
utnämna en kyrkoherde — en af de två — för denna kyrka, och samma
1 Härom talas i Upplands- och Södermannalagarne. När det i den senare heter:
»biskopen eger att utnämna», torde detta icke innebära någon rätt för biskopen
att nämna en annan än den föreslagne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
