Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIENTERING. GRUNDLÅGGNING. 177
Det var inom den kristna kyrkan regel att orientera kyrkan, d. v. s.
att lägga henne i öster (oriens) och vester, så pass noga, som man
förmådde detta, innan kompassen var uppfunnen. Vid bestämmandet af
österstrecket hafva för öfrigt olika åsigter gjort sig gällande. Det finnes
en föreskrift, att kyrkan skall byggas mot öster, d. v. s. mot solens
uppgång vid dagjämningstiderna; det vore ej rätt att lämpa sig efter
solens uppgång på årets längste dag. Kyrkor med sådan orientering,
från SV till NO, finnas ännu. Man synes ofta hafva rättat sig efter
den punkt, från hvilken solen gick upp å vigningsdagen. En engelsk
föreskrift talar om solens uppgång på den dag, som bar namn efter
kyrkans skyddshelgon. De lokala förhållandena kunde dock någon
gång tvinga till afvikelse från den reglementerade orienteringen.
Det var en gammal föreskrift, att presterne skulle hålla sina heliga
förrättningar vände mot den uppgående solen. Medelpunkten för de
gudstjenstliga handlingarna var altaret, och det blef derföre regel att
förlägga detta åt öster. Detta vållade emellertid, att den prest, som
förrättade gudstjenst, måste vända sig åt olika håll. Under de
egentliga gudstjensthandlingarna var han vänd åt öster, åt altaret, och vände
han sålunda då ryggen åt menigheten. När han skulle tilltala denna,
måste han vända ryggen åt altaret. I flere af Roms äldsta kyrkor,
liksom äfven i en och annan österländsk, står altaret i kyrkans vestre
del. Detta kunde ske, när på altaret icke funnos skymmande föremål.
Presten stod då bakom altaret och var då alltid vänd såväl åt öster
som mot församlingen. När den hel. Birgitta i Rom nedskref sin
klosterregel, tog hon dessa romerska kyrkor till föredöme och byggdes
derföre i Vadstena och andra birgittinerkyrkor altaret i vester. I
Vadstena har i allra senaste tid altaret blifvit flyttadt tillbaka till den
ursprunglige platsen.
Uppförandet af kyrkan börjades med läggandet af en stor
grundsten, hvilken helgades genom ett inhugget kors, bestänkning med
vigvatten samt uttalandet af heliga ord. Efter den allmänne seden lades
grundstenen i öster. Så vidt jag vet, är icke grundstenen till någon
svensk kyrka i senare tid återfunnen, hvadan jag icke kan lemna
någon upplysning om den plats, som för denne valdes — under altaret
eller något hörn i öster. I ett utländskt fall från år 983 lades en
grundsten under hvart af kyrkans hörn.
Sedan grundstenen blifvit lagd och vigd, uppförde man den del
af kyrkan, som omslöt altareplatsen, och fortsatte sedan arbetet åt
vester. Mindre byggnader kunde uppföras i ett; för större kyrkor,
hvilkas uppförande kräfde stora arbetskrafter och dryga
penningesummor, behöfdes längre tid, så lång oftast, att den ursprunglige
byggnadsstilen kunde hinna undergå hvarjehanda skiftningar, till och
med aflösas af en ny stil. Den, som studerat konstens företeelser,
kan derföre, utan tillgång till urkundsuppgifter, på byggnaden sjelf
Hildebrand, Sveriges medeltid 3. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
