Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 ASKA. BELYSNING.
vigd aska. Han kan icke gerna hänsyfta på annat än den aska, som
användes askonsdagen, då fastan före påsk började, hvadan denne dag
kallades caput jejunii. Askan var ett tecken för sorg. Judarne strödde
under stora sorgetider aska på sina hufvud. I den kristna kyrkan
ströddes, helt visst på grund af den judiske seden, aska på deras
hufvud, som hade af särskild anledning anmält sig för att göra bot.
Vid kyrkomötet i Beneventum år 1091 föreskrefs, att alle rättrogne
skulle vid fastans början mottaga den aska, som ströddes öfver deras
hufvud. Sjelfva namnet askonsdag (dies cinerum), som ännu finnes
qvar i språket, vittnar, att denne sed förekom äfven i Sverige.
BANER. Se Fanor.
BELYSNING.
Den föregående framställningen har visat, att i den tidigare
medeltidens kyrkor rådde en viss skymning: fönstren voro få och små.
Under gotikens tid voro fönstren visserligen många och stora, men
de å glaset anbragta målningarna framkallade fortfarande skymning.
Men ljus måste finnas i kyrkan, dels af det praktiska behofvet för
presterne att se hvad de hade att göra under gudstjensten, dels af
behofvet att för prest och menighet låta det framträda, att kyrkan
var ljuset, som skulle bekämpa det i verlden, i menniskornas sinnen,
rådande mörkret. Den konstgjorda belysningen spelade derföre en
stor roll i kyrkorna och var, hvad användningen beträffar, af
mångfaldig art.
Att redogöra för denna konstgjorda belysning kräfver på grund
deraf ett visst utrymme. Framställningen försvåras deraf att dels icke
så många af de redskap man använde för uppbärande af de vid
gudstjensten använda ljusen blifvit till våre dagar bevarade — några under
medeltiden tillverkade ljus eller qvarlefvor af sådana torde svårligen
finnas i behåll —, dels finna vi i vår medeltids urkunder och öfriga
skrifter endast spridda och ytterst knapphändiga upplysningar om
belysningsförhållandena.
Jag anser det vara klokast att först framlägga en profkarta af de
ljusbärare, som ännu finnas i behåll, att sedan meddela de
benämningar å de i kyrkorna förekommande ljusbärarne, som vi finna i vår
medeltidslitteratur, slutligen att efter utländska källor redogöra för
belysningsförhållandena i medeltidens kyrkor och dervid i hvar
särskild punkt framhålla hvad vi med afseende på denne förmå uppvisa.
För att visa uppgiftens svårighet vill jag endast anföra de namn,
Laurentius Petri i sin år 1566 utgifna bok Om kyrkiostadgar och
ceremonier uppräknar, när han talar om belysningsförhållandena i de
svenskkatolska kyrkorna: »kyndelsmessoljus, hallelujaljus, kristningaljus,
brudeljus, kyrkogångsljus, mångahanda offerljus, större och smärre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
