Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BELYSNING. 541
ljusastakar, blosstakar, ljusakronor, requiem, thet the haffue plägat
kalla Roogh, rundt omkring medh ljusapipor.»
Ljusbärarne kunna, om vi hålla oss till nutidens språkbruk, indelas
tre grupper: ljusstakar, lampor, kronor. Alla tre orden förekomma
medeltidssvenskan, jämte ett par andra, som jag kommer att på
lämpliga ställen anföra.
Ljusstaken hade sitt namn af den stake eller pigg, å hvilken det
under medeltiden vanligen tjocka vaxljuset fästes. Piggen måste
derföre vara rätt hög, åtminstone rätt stark, och han måste hafva en fot
för att kunna stå. Som ljusen emellanåt skulle bäras i processioner,
måste man i vissa fall anbringa under foten en staf, hvilken den
i
i
438. Ljusstake af malm.
439. Ljusstake.
bärande kunde omfatta med sina händer. Foten kunde ock vara
förlängd uppåt, så att den öfre delen kunde kallas ett skaft eller, som
benämningen under vår medeltid synes hafva varit, en stjälk. Då
kunde den bärande hålla om skaftet. De ljusstakar, som skulle stå,
kunde vara huru store och tunge som helst, de som skulle bäras,
måste till tyngden vara rättade efter en bärandes krafter. När öfver
den egentlige foten reste sig ett skaft, måste detta upptill få en ny
fot — en skifva, vanligen konkav, i hvilken det vax, som i följd af
det i kyrkan rådande draget kunde drypa ned, uppsamlades, så att det
icke orenade nåägot, som skulle hållas rent och heligt.
Fig. 438 och 439. Efter original i Statens Historiska Museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
