Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALLIUM. KORS. HVARDAGSDRÄGT. 603
Utanför det egna stiftet fick erkebiskopen ej bära pallium.
Efter Bock meddelar jag här fig. 504 ett pallium. Något original
finnes icke i Sverige bevaradt, men väl se vi palliet i erkebiskoparnes
sigill.
s Att döma efter sigillbilderne satt palliet ganska långt ned på axlarna.
Från midten af 1200-talet buro erkebiskoparne eller läto bära
framför sig ett långskaftadt erkebiskopskors (crux episcopalis). Jfr
under rubriken Kors.
Jag öfvergår nu till frågan om den drägt, som de andlige buro
vid de tillfällen, då de icke voro sysselsatte med gudstjenst. Det är
lätt att förstå, att kyrkan ifrade för att denna hvardagsdrägt skulle
vara så enkel och så allvarlig som möjligt; den yppighet, den rikedom
i färg och form, som utmärkte den verldsliga drägten, ville gerna
tränga sig in på det kyrkliga området. Någon beskrifning af
presternes hvardagsdrägt har jag icke funnit i någon svensk urkund,
men de från stiftsmötena utgångna kungörelserna innehålla
hvarjehanda förbud.
Denna hvardagsdrägt var i regeln lång, hon skulle vara fotsid, gå
ned till fotknölarne (ad talos) och kallades derföre tunica eller toga
talaris. Halsen omslöts af en låg, rätt uppstående krage, talaren var
temligen vid, på sådant sätt att hon bildade ända från halsöppningen
tätt intill hvarandra liggande veck, och hon hade ärmar. Det fanns
emellertid äfven en annan form, tätt åtsittande om lifvet, nedtill veckad
samt öppen framtill från halsen ned till undre kanten, hvilken
öppning dock alltid skulle vara sluten med begagnande af den rad af
knappar och knapphål, som följde kanterne. I denne form kallades
hvardagsrocken subtana eller subtaneum, hvilket ord ännu begagnas i
Tyskland och Frankrike under formen sutane. Utan öppning framtill
eller framtill igenknäppt fick denne rock en allvarligare prägel. Han
måste vara sluten, för att icke begärelsen skulle uppstå att förse sig
med brokiga underkläder, hvilka kunde lysa fram genom talarens
öppningar. Talaren skulle för öfrigt vara svart. Endast visse prester
hade genom särskilda privilegier fått tillstånd att bära violetta talarer.
Kardinalerne fingo under 1200 talet rätt att bära röda talarer. Påfven
bar en hvit.
Sådane voro de andliges hvardagsrockar i utlandet under
medeltiden. I hufvudsak voro de svenske presternes lika, dock synes i
detaljer den svenska kyrkan skilt sig från utlandet. Från 1200-talet
inskärpes, att de andliges kläder (vestes) skulle vara desuper clause,
upptill slutna — någon öppning, att tillslutas med knappar, synes
således icke hafva varit tillåten på lifdelen af rocken. Ja, biskop
Nils Hermansson (1300-talets senare del) synes hafva gått ännu längre:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
