Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 5. Gudstjensten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMFUNDSMESSOR. 775
dels återupprepade det som förekommit å festdagen, dels vidare
utvecklade detta. Påsk-, pingst- och epifania-oktaverne voro de
förnämligaste och höllos så helige, att under dem fick ingen helgonfest firas,
inga votiv- eller själamessor hållas. De tre store festernes grundtankar
utestängde allt annat.
Det har redan blifvit framhållet, att i mångt och mycket hade
man inom hvart stift befogenhet att vidtaga egna anordningar med
afseende på gudstjenstens firande. Redan en jämförelse mellan de
olika stiftens kalendarier låter detta framträda mycket bjärt. En
sammanställning af samtliga dessa kalendarier vore af stort intresse.
Här vill jag endast göra några anmärkningar med anledning af
kalendariet i Skara-breviariet.
Epiphania har en vigilia. 1 Biskop Henrik, som i Uppsala
helgades med en festum duplex, fick här nöja sig med en festum simplex,
helge konung Erik fick nöja sig med en festum duplex (lika mycket
som k. Olof), under det biskop Brynjolf, k. Magnus ladulås’ samtida,
och Helena i Sköfde åtnjöto den högste hedern, betecknad ’sol’, hvilket
väl skall betyda festum sollenne.
1
Den gudstjenst vi hittills uppmärksammat var af kyrkan anordnad
och kan således kallas den ordinarie gudstjensten. Men äfven extra
ordinarie gudstjenst kunde förekomma, anordnad af andra
korporationer, af enskilde andlige, af regeringen, af enskilde lekmän.
De föreningar af handverkare inom städerne, om hvilka jag talat
i den förste delen af detta arbete, nöjde sig icke med den gudstjenst,
som de kyrkliga myndigheterna bödo dem: de skulle hafva sin egen
gudstjenst. Så mäktig var kyrkan, att hvart sådant gille på sitt sätt
ordnade sig in i de kyrkliga förhållandena, det utsåg alltid för sig ett
eget helgon, af hvilket det hoppades få hjelp och skydd. Det låg då
nära till hands att visa sin fromhet och ernå ökade förmoner genom
att bekosta egen gudstjenst. Guldsmedernes samfund i Stockholm,
hvars skyddshelgon var »sankte Loyus», d. v. s. den hel. Eligius, biskop
i Frankrike och derjämte guldsmed, lät sjunga en messa hvar
midsommardag och hvar dag, som var helgad aposteln Andreas (30
november). Hvar broder och syster i embetet skulle lemna sitt bidrag
för bestridande af de utgifter, som de två messorna kräfde.
Dragareembetet i samme stad hade sine officiele drycker vid Valborgsmessotid
och alla helgons dag. »När drycken är slut, skola de hålla deras
messor och låta bedja för alla deras framfarna bröders och systrars
själar. I hvar messa skall hvar broder offra en penning och hvar
syster desslikes. Den mera gör, njuter desto mera af Gud.» Ett gille
1 Det är ingalunda omöjligt, att en sådan firades äfven i Uppsala stift. Man
kan ingalunda lita på dessa kalendariers fullständighet, då man under
medeltiden icke var mäktig af ett genomfördt systematiskt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
