Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 5. Gudstjensten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PREDIKAN. 795
sade sig ej veta det. Då svarade vår Herre och sade så: »Den hel. Erik, som var
konung i Sverige, han har bedit för dig, förty dine föräldrar hade honom i stor
heder och vördning medan de lefde, och ej allenast bad han för dig, utan för allt
Sveriges folk, att jag skulle förvara dem i deras själs våda, och dertill hafver jag
utvalt dig till ett sändebud, att du skall kungöra dem min vilja, som du af mig
förståndit hafver. Blif derföre stadig och tröstelig utan räddhoga, min nåd skall
dig aldrig förtryta.» Ty är oss alla rådligt att hedra och ära helge män, förty vår
Herre räknar det vara gjordt sig sjelf till heder. Såsom en kyrkans kännefader
säger: »Den tid vi göra någon helig man någon heder, då hedra vi vår Herre sjelf,
som gjorde dem så helige med sin nåd.»
Nu den fjerde dygden, som denna qvinna hade, det var ödmjukheten, i ty att
vår Herre liknade henne och flere hedningar, hennes landsmän, vid hundar, för
deras vantros skull, och då liknade hon sig sjelf och dem vid hvalpar och tog det ej
till misstycke, att vår Herre svarade henne så smädeligt, utan pröfde det väl, att
det var gjordt derföre, att hon och flere hedningar skulle sig betänka och vända
sig från sin vantro, eftersom de äro så misstäcke och lede i Guds åsyn. Och förty
att vår Herre räknade hennes ödmjukhet för en stor dygd, dermed vard hon
bönhörd med vår Herre, som värdigt var. Efter hvad profeten Salomo säger: »Vår
Herre gifver sin nåd åt ödmjuke män, och högfärdige står han allstings emot.»
Nu den femte och yttersta dygden, som denna sorggifna qvinna hade, det var
hennes starka stadighet och trägna bön, förty hon ville ej aflåta eller bortgå, förr
än vår Herre Jesus hade gjort sin nåd med henne. Så tillbör hvar kristen
menniska att göra, som vill för sin själ tigga och undfå Guds miskund. Hon skall
blifva stadig i sin Guds tjenst, som hon tagit sig för att dagligen göra, särdeles i
gudliga böner, både för sig och för andre, som stå nära, såsom denna qvinnan
gjorde för sin dotter, förty att ödmjuka och gudliga böner äro för vår Herre bland
flere goda gerningar en stor, täckelig tjenst, såsom skrifves i ett järtecken, med
hvilket jag vill lykta mina ord denne gång.
Tre gudelige eremiter voro i en skog, utgifne från verlden till Guds tjenst,
hvardera i sin bodstad. De kommo en gång tillsamman och vordo talande och
trätande derom, hvilket af tre ting vore Gud täckeligast till tjenst: allmosa, fasta eller
gudeliga böner. De samfällte sig så, att hvardera i sin stad skulle innerligen bedja
vår Herre att te sig huru derom vore. Derefter fingo de höra en röst så sägande:
»Den ena tager Mig till sig, den andra behåller Mig när sig, den tredje rörer Mig
åstad hvart hon vill.» Häri må vi förstå, att hvilken menniska gerna fastar och
gifver allmosa i Guds heder, hon må röra vår Herre hvart hon vill med sin ödmjuka
bön till all nåd, som henne torftelig är både till lif och själ, såsom denna qvinnan
gjorde: hon förvärfvade sin dotter helbregda till sitt lif, ty djefvulen skildes vid
henne, hon fördref ock djefvulen från begges själar, med det att de öfvergåfvo sin
vantro och togo stadeligen vid Guds tro, och deraf skulle hon njuta i stadighet.
Så lofvar oss alle vår Herre Jesus Christus sjelf på ett ställe i Skriften, som säger:
»Ho som stadeligen blifver i goda gerningar till detta förgängliga lifvets ände, han
blifver everdligen hel och helbregda till sin själ alltid förutan ände.» Men allsvåldig
Gud gifve, att vi må så stadeligen blifva i goda gerningar, att vi må vara värdige
att komma till everdelig glädje i himmelriket. Det unne oss allesamman allsvåldig
Gud, qui est benedictus in secula seculorum. Amen.
De sista orden, Guds lof, på latin var ett offer åt kyrkans språk.
Den här återgifna predikan må väl kallas god, om vi än i henne finna
några hårdragne slutsatser till förmon för den katolska uppfattningen,
något som för öfrigt var helt naturligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
