Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 5. Gudstjensten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802 VALLFÄRDER.
som af fromhet besöktes, voro de ankommande främlingar, i många
fall utländingar. Det namn, som i desse orter tillades dem och i desse
hade giltighet, tillades dem småningom äfven i det egna landet, der
de icke voro främlingar, utan inhemske.
Vi känna icke någon ort, som är heligare än en annan, men vi
kunna dock icke frigöra oss från en viss känsla af högtidligt allvar,
när vi besöka de orter, å hvilke olika akter af den heliga historien
försiggått. För den romersk-katolska verlden ställde sig förhållandena
på ett helt annat sätt. Allmänt satte man då högt värde vid de orter, till
hvilke knöt sig minnet af Christi personlighet, framför allt Jerusalem.
Det bästa beviset härför utgöra korstågen. Många pilgrimsresor till
det Heliga landet förekommo under medeltiden. Men jämte Christus
fanns Hans moder och funnos otaliga helgon, hvilka åtnjöto stötre
eller mindre anseende, alltefter den makt man tilltrodde dem ega.
Att egna Vår fru och de förnämligare helgonen vördnad var en god
gerning, och goda gerningar vordo af kyrkan rikligt belönade. Alle
de, som längtade efter att uppfylla sin fromhets kraf och vinna riklig
förlåtelse för sina synder, kunde icke sträcka färden så långt bort som
till det Heliga landet. Men det fanns inom Europa en stad, som ock
hade förvärfvat rykte för särskild helighet, om han icke i allt var
förtjent deraf, och den staden var Rom. Der funnos katakomberne, som
innehöllo de förste kristnes grafvar och från hvilke så månge reliker
hade blifvit spridde öfver verlden. Der fanns — dock med afbrott —
påfven, som hade blifvit erkänd som den vesterländska kyrkans
synliga öfverhufvud och som mera än alle andre kyrkans män hade makt
att binda och lösa.
När påfvestolen mot slutet af 1200-talet behöfde ökade inkomster,
förordnade Bonifacius VIII, att året 1300 skulle firas som ett jubelår:
alle de, som detta år under fjorton dagar besökte den hel. Peters kyrka
i Rom, erhöllo fullständig aflat. Tilloppet af pilgrimer blef så stort, att
påfve Clemens VI fann det vara skäl att icke afbida nästa sekelslut för
att fira ett jubelår, utan förlade ett sådant till år 1350 — det var för
att fira detta, som den hel. Birgitta begaf sig till Rom. Urban VI
fastställde, att jubelåret skulle firas hvart 33:e år, till minne af Jesu
lifslängd på jorden, men bestämde på samme gång, att nästa jubelår skulle
firas icke år 1383 utan 1389. Det firades dock i följd af Urbans död
först år 1390. Hans efterträdare Bonifacius IX, som firade detta jubelår
och således godkände Urbans anordning, öfvergaf dock snart denna
och upptog Clemens VI:s bestämmelsc om ett jubelår hvart 50:de år. Ett
nytt jubelår firades derföre år 1400. Nästa jubelår firades 1450. Paulus
II bestämde derefter (år 1470), att jubelår skulle firas hvar 25:e år —
för det menskliga lifvets korthets skull; hvar menniska skulle hafva
tillfälle att åtminstone en gång komma i åtnjutande af de förmoner,
som ett jubelår beredde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
