Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
814 CELIBATET.
Det är heligare och saligare att lefva i jungfrulighet eller celibat
än att vara gift. Celibatet motsvarar det nytestamentliga prestkallets
art, ty detta fortplantas icke genom fysisk, utan genom andlig
fortplantning. Presterne äro biskopens andlige söner, de troendes andlige
fäder, medlare mellan Gud och menniskor, de måste i allt söka likna
Frälsaren och derföre vara frie från all förbindelse med kött och blod.
Det heliga messoffret måste utföras med den största möjliga
hjerterenhet. Den andlige får icke vara delad. All hans tid måste egnas
åt hans kall. Själavården och hans öfriga pligter taga i anspråk all
hans tid. Vore han gift, tillhörde han icke Gud allena, utan äfven
hustru och barn. Presten skall vara en fader för de fattige, dem
tillhör hvad han ej sjelf behöfver af sina inkomster, derföre kan en gift
ej fullt egna sig åt de fattiges och sjukes tjenst. Ingen vill bikta för
en gift prest. Vore presterne gifte, skulle en förvänd kärlek till
slägtingarne, en nepotism, göra sig gällande inom kyrkan, presterliga
beneficior skulle tillfalla prestsöner, presterskapet skulle blifva en kast.
Hur skulle en gift prest kunna sköta sin kallelse, när smittosamme
sjukdomar inbröto?
Det rätta skälet var, att man ville lösa presterskapet från
familjebandet, dermed från församlingen, från staten, från fosterlandet, och
dermed göra det till ett, utan all bihänsyn, för hierarkien och hennes
planer brukbart verktyg.
Den apostoliska tiden kände intet förbud mot presters giftermål.
Aposteln Paulus säger (I Timoth. kap. 3, v. 2 f.): »En biskop skall
vara ostrafflig, en enda hustrus man, nykter, tuktig, höfvisk, gästfri
— — väl förestående sitt eget hus och hållande sina barn i lydnad
med all värdighet — men om någon icke vet att förestå sitt eget hus,
huru skall han hafva vård om Guds församling?» Först under
300-talet uppenbarar sig en afgjordt asketisk riktning inom den
vesterländska kyrkan. År 305 föreskrefs, att prester af olika grader skulle
afhålla sig från sina hustrur och icke afla barn. Man gick småningom
allt längre. Kejsar Justinianus stadgade: »Den som, innan han blir
subdiakon och är för förste gången gift, icke med en enka eller förut
fallen, må blifva prest och fortsätta sitt äktenskapliga lif. Gifter sig
en subdiakon eller prest af högre grad, är äktenskapet ogiltigt. Ingen
får vigas till biskop, som är gift och har barn.» Kyrkan gjorde allt
större kraf på fullständigt celibat för de andlige, »men ännu under
1000-talet synes det hafva varit regcl, att presterne voro gifte och
lefde samman med sina hustrur», och detta oaktadt påfvarne allt mera
yrkade på fullständigt celibat. Icke ens Gregorius VII förmådde
genomdrifva ett sådant.
Vi hafva nu kommit till den tid, då Sverige införlifvades med
den romerska kyrkan. Inom den svenska kyrkan, liksom i allmänhet
i Norden, hade man icke mycken benägenhet för celibatet. Gotlands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
