Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CELIBATET. 815
lagen (kap. 5) förutsätter, att presten var gift: »prest och presthustru
och prestbarn, som äro lärde, äro like i afseende på slag och dråp
och i alle delar som bönders barn, men de olärda barnen följa sin
moders slägt» Vid det möte, som påfvens sändebud Nicolaus af Albano
höll med de myndige i Sverige år 1152, var tal om äktenskapet’,
hvarmed antagligen menades presternes äktenskap. Krafvet på
presternes celibat var naturligtvis från början kändt, men man hade märkt,
att detta ledde till osedlighet, i stället för hustru tog man en frilla.
Detta tyckes icke genast hafva stäfjats genom förbud och kontroll, det
framkallade till och med hvarjehanda funderingar. Erkebiskop Andreas
i Lund, som hade blifvit utnämnd till påflig legat i Norden, hade till
påfven Innocentius framställt hvarjehanda frågor, hvilka påfven besvarar
i ett bref af år 1213. De frågor och svar, som äro för oss nu af
intresse, äro följande:
Om en prest har en frilla efter den andra, bör honom tillräknas
skuld för tvegifte. Svar: De voro ej skyldige till tvegifte och kunde
få tjenstgöra, derest de blefve återhållsamme.
Om presters söner kunde vigas till kyrklig tjenst. Svar: Detta
kan icke ske, om de icke hade blifvit vederbörligen på heligt sätt
uppfostrade.
Om Sveriges prester finge lefva i uppenbart äktenskap, hvartill
de sade sig hafva privilegium af en påfve. Svar: Besked kan ej gifvas
utan kännedom om det gifna privilegiet.
Alltså ännu i början af 1200-talet påstod det svenska presterskapet
sig hafva rättighet till giftermål. Pligten till celibat synes dock
småningom alltmera hafva blifvit erkänd, ty år 1220 omtalar påfven Honorius
III i en skrifvelse rörande Skara stift, att prester frivilligt eller efter att
hafva begått dråp — ett icke synnerligen vackert vitsord om
presterskapets hållning vid den tiden — afkastat den presterliga drägten och
ingått giftermål, utan att akta derpå, att intet är olyckligare än syndares
lycka. Alltså först efter afkastande af prestdrägten, d. v. s. afträdande
från den presterliga värdigheten, giftermål. Men alle sökte ej genom
utträde från prestembetet tillfredsställa hvad kyrkan ansåg vara köttsliga
begär, ty ännu vid det stora mötet i Skeninge år 1248, vid hvilket den
påflige legaten Vilhelm af Sabina var närvarande, var frågan om presters
giftermål före. I den skrifvelse, legaten utfärdade efter mötet (DS nr
359), heter det: Vid ankomsten till Sverige funno vi riket nästan helt
och hållet på ett underbart och jämmerligt sätt bragdt i förvirrning
såväl i verldsligt som i andligt hänseende. Der rådde ett hårdt krig
mellan konungen och någre stormän, hvilket framkallade död, brand
och plundring. I afseende på det andliga funno vi, att nästan alle
prester voro prestsöner och, följande fädernes exempel, ingingo
högtidligen äktenskap eller lefde offentligen samman med frillor, under
det de, utan dispens från påfven, skötte själavården. Dessutom hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
