Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
816 CELIBATET.
inrotat sig en vana, vi må hellre säga last, att efter en prestmans död
hans söner eller, om söner icke funnos, hans närmare slägtingar togo som
arf allt hans rörliga gods — härmed måste förstås penningar, ty det
kunde ej vara fråga om kyrkokärl o. d. —, hvaraf följde, att kyrkorna
ledo af alltför stort armod. Med afseende härpå påstodo presterne,
att de icke kunde lefva utan förbindelse med och hjelp af qvinnor.
Efter många underhandlingar kom man dock till en öfverenskommelse,
och vid sjelfva mötet, till hvilket erkebiskopen och hans lydbiskopar,
jarlen, af hvilken riket nästan helt och hållet styrdes, Östergötlands
lagman och månge andre förnäme och förståndige män och prester
hade infunnit sig, bestämdes
att ingen prest hädanefter må gifta sig eller hålla offentligen en
frilla; skulle det oaktadt sådant ske, voro qvinnorna underkastade
bannlysning;
att den, som redan var frilla eller hustru, skulle icke inom det
löpande året bannlysas, men om de fortsatte efter årets slut, voro de
bannlysta, och presten skulle hemfalla åt samma öde;
att femtioårige prester och qvinnor icke, derest biskopen medgaf
det, voro hemfallna till bannlysning, om de vid drygt vite förbundo
sig att iakttaga all återhållsamhet och aldrig sofva i samma hus eller
under samma tak;
att söner af de prester, som efter detta togo hustru eller frilla,
och söner, som föddes efter det löpande året af qvinnor, som presterne
redan hade, ej fingo, ifall presten dog utan att hafva skrifvit
testamente, taga något af hvad fadren eller kyrkan egde; bröto de
häremot, blefvo de bannlyste;
att om de, som redan äro födde eller födas under året af qvinnor,
som nu dväljas hos presterne, och, om söner ej finnas, slägtingarne,
tillegna sig något af prestens eller kyrkans arf [detta är ordagrant
återgifvet; något arf efter kyrkan kunde ju icke komma i fråga], begå
de en dödlig synd, rof och stöld; om de icke återställa hvad de tagit,
kunna de aldrig försonas med Gud;
att prester hafva rättighet att genom testamente åt hvilke de ville
öfverlåta hvad de hade ärft, genom konst (artificio) eller lärdom
förvärfvat eller i gåfva mottagit, med iakttagande deraf, att det var sådant,
som var gifvet åt presten och icke åt kyrkan.
Den tiden var det väl möjligt, att fromme gifvare icke gjorde
någon noggrann skilnad mellan presten och kyrkan, hvadan man måste
vara försigtig. Att prestsönerne skulle tillegna sig kyrkans egendom,
var naturligtvis oriktigt.
Till ersättning för det offer i rent menskligt hänseende, som sålunda
kräfdes af presterne, lofvades dem, att de, som öfvade våld mot deras
hem och personer och tjenare, skulle bannlysas och att biskoparne vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
