Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAKRAMENTEN: DOPET. 817
deras visitationsbesök ej skulle fordra mera än gengärden.
Ersättningen synes tarflig.
Presternes äktenskap upphörde, men sammanlefnaden mad frillor
torde icke hafva upphört. Denna kunde ju i viss mon döljas. Presten
behöfde en qvinna, som skötte hans hushåll. Klagomål öfver presters
osedliga lefverne förnummos under den följande tiden.
Med afseende på arf efter prester hade redan påfve Honorius III
år 1218 föreskrifvit: prestsöner, en oren afföda, må ej inträda i faderns
arf, men närmare slägtingar kunna ärfva.
Presterskapet var sålunda skildt från allmogen — för att begagna
det under medeltiden vanliga uttrycket. Men svalget mellan dem
gjordes ännu större. Det hette visserligen i Vestgötalagens äldre
redaktion i balken af mandrapi kap. 5: »Dräper någon en utländsk
prest, böte så mycket som för en härländsk (d. v. s. vestgötsk) man,
presten skall vara i bondelagen» Men med en sådan utmärkelse nöjde
sig icke kyrkan. En prest fick aldrig dragas inför verldslig domstol,
under det att hvarjehanda mål skulle undandragas verldslig domstol,
för att hänskjutas till andlig. Jag får tillfälle att tala derom i nästa
kapitel.
Med kristendomens införande och kyrkans stadfästande i vårt land
försattes folket i en dubbelställning. Tidigare var man bunden vid
den ort, der man bodde, och den mindre krets, inom hvilken orten
låg, vid häradet eller hundaret, med dess höfding eller domare, vid
lagsagan och landet (vi skulle nu säga landskapet), vid riket och dess
konung. Nu kom kyrkan med stora anspråk. Hon ville sluta alla i
sin famn, men pålade dermed hvarjehanda förpligtelser. Detta var ett
nytt, och det måste naturligtvis dröja något, innan detta nya blef
rotfäst. Man måste tjena Gud och lyda den ordning, Hans ombud hade
fastställt. Man måste — annars hade samhället gått under — hålla
sig till de gamla förhållandena, rätta sig efter lagmannen, lyda
konungen och dem, som han satte i sitt ställe. Konflikter kunde uppstå, och
de uteblefvo icke.
Kyrkan var angelägen att draga alla tätt under sig och använde
dertill olika medel.
Det första var de sju sakramenten: dopet, nattvarden,
konfirmationen, boten, sista smörjelsen, prestvigningen och äktenskapet.
1. Dopet upptog alla, slägte efter slägte, i kyrkans sköte och
sammanhöll dem alla till en stor enhet. »Varder barn», heter det i
Vestgötalagen I, kyrkobalken kap. 1, »till kyrka buret och bedes om
dop (cristna), då skall fader och moder få (skaffa) gudfader och
gudmoder och salt och vatten. Barnet skall bäras till kyrkan, då skall
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
