Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAKRAMENTEN: BOTEN. 825
I fornkyrkan blef den, som hade begått en dödssynd (affall från
tron, mord, otukt), offentligen, d. v. s. så att hon blef känd och
derigenom till förargelse, skild från kyrkan. Den, som sålunda blifvit
exkommunicerad, kunde, om han frivilligt anmälde sig, åter upptagas
i kyrkans gemenskap, men måste då göra offentlig bot. I det frankiska
riket voro förhållandena något olika. Den bannlyste var genom
bannlysningen icke ställd utom alla anspråk från kyrkans sida. Syndaren
måste, för att kunna lefva med i det borgerliga lifvet, åter försona sig
med kyrkan, och detta skedde på det sätt, att han biktade sig och
lofvade att fullgöra hvad dervid ålades.
Men de flesta synder voro icke dödssynder. För dem gafs inom
kyrkan förlåtelse genom Guds nåd, men denna vanns icke för intet,
menniskan måste ock göra något, med bön, fasta, allmosor och
syndabekännelse aflagd inför församlingen eller en medkristen, särskildt
presten. Detta var i begynnelsen icke någon kyrklig institution, men gaf
lätteligen upphof till en sådan, i synnerhet efter den utveckling, som
bikten och boten fått inom klostren. Bikten gällde dödssynderna, men
nu icke längre endast de grofva yttre handlingarna, utan de inre
dödssynderna (högmod, girighet, vällust, vrede, omåttlighet, afund och
hjertats tröghet), ur hvilka de yttre onda handlingarna sprungo fram.
Om detta innebar en öfvergång från det yttre till det inre, hvilket
var ett framsteg, så uppträdde samtidigt en förflyttning från det inre
till det yttre, alltså en försämring, i det man fann på att göra bot
genom att gifva penningar till välgörande ändamål. Genom de fråän
de Brittiska öarna utgångne missionärerne blef privatboten införd inom
vidsträckta områden på fastlandet. Under 800-talet räknades hörande
af bikt och påläggande af enskild bot till biskopens och prestens
ordinarie åligganden. Den offentliga boten trädde alltmera tillbaka, men
fanns dock ännu qvar. Hon pålades offentligen inför församlingen af
biskopen, återupptagandet, efter fullgörandet af en del af boten,
förrättades också af biskopen inför församlingen. Den enskilda bikten
och boten tillhörde deremot prestens embetsområde. Genom beslut af
Laterankonciliet af år 1215 fastslogos alle de tidigare ansatserne till
lag: bikt och enskild bot skulle hädanefter vara kyrklig pligt. Den
offentliga boten deremot kom alltmera ur bruk.
Vid samma tid uppträda tvänne nyheter inom detta område. I
fornkyrkan hade biskopen rätt att för ifrige botgörare, efter noggrann
pröfning af fallet, förkorta bottiden. Under 1000-talet började
biskoparne fritaga delvis från boten, derest vederbörande åtog sig att
fullgöra ett visst fromt verk eller utföra en kyrkligt from handling. Påfve
Urban II efterskänkte hela straffet för dem, som deltogo i 1095 års
korståg. Man gjorde nu skilnad mellan syndaskulden, hvilken
efterskänktes genom absolutionen för den, som ångrade och biktade sig,
och syndastraffen, till hvilka “fven skärselden hörde. Efterskän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
