Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
836 KYRKAN MEDELPUNKT.
och annat, som hörde till gudstjensten, men det torde i det hela hafva
varit ganska litet. Kyrkomötet i Arboga år 1474 fastställde, att Fader
vår, Ave Maria och trosbekännelsen skulle hvar söndag och helgdag
uppläsas för menigheten på modersmålet. Ördalydelsen antyder en ny
föreskrift, men här torde förekomma endast en påminnelse om en
gammal sed, som kanske här och der försummades. Faddrarne vid
barndopet borde kunna allt detta på svenska.
Att lära folket detta, hvartill kommo tio Guds bud, var ju ganska
godt, men det påminner väl mycket om onkel Tom i mrs Stowes
roman, som kunde läsa de stora orden i bibeln. Utan förklaring var
allt detta ett dödt material. Men kyrkan insåg, att mera erfordrades
för allmänhetens behof och för kyrkans bästa, hvadan man började
predika på svenska. När början till denna vigtiga åtgärd vidtogs, kan jag
icke uppgifva. De predikosamlingar, som till vår tid blifvit bevarade,
tillhöra slutet af 1400-talet. Det finnes en urkund af år 1440 rörande
Kettilstads kyrka i Östergötland, hvari inskärpes församlingen att lyssna
till predikningarna. Dessa måste då hafva hållits på svenska.
Under bikten kom en kyrkans tjenare i närmaste beröring med
en församlingsbo. Derunder torde endast enskilda fall hafva blifvit
behandlade, men någon undervisning torde dock hafva kunnat
förekomma.
Kyrkan var äfven i andra hänseenden en medelpunkt för
församlingen. I kyrkan döptes och konfirmerades barnet, i kyrkan biktade
man sig och fick absolution med ty åtföljande penitens, i kyrkan
åtnjöt man nattvarden, i eller utanför kyrkan förkunnades lysningar till
äktenskap, i kyrkan vigdes man, från kyrkan utgick presten med olja
och med hostia till den, som låg på dödsbädden. Hela det menskliga
lifvet, med undantag af födelsen, var i dess olika moment inneslutet
inom kyrkans murar. När den som hade aflidit skulle begrafvas —
det var det sista —, så sköttes det af sockenpresten. Nej, det var icke
det sista, ty efter begrafningen följde dennas åminnelsedagar, efter en
vecka, efter en månad, efter ett år, och åminnelsedagarne skulle, enligt
fromma och dyrbara bestämmelser, stundom fortfarande firas till
evärdelig tid. Denna var dock, liksom de eviga frederna, af temligen kort
varaktighet. Reformationen gjorde ett slut på dessa minnesfester.
Kyrkan ägnade särskild omtanke åt de döde. I gåfvobref till
kyrkor omtalas otaliga gånger en missa pro defunctis, messa för de
hädangångne. Man företog processioner kring kyrkogården, under
hvilka man bad för de döde. Kyrkan firade den 2 november en
särskild dies animarum, själarnas dag, under hvilken de efterlefvande
samlades vid de sines grafvar. Det är möjligt, att man äfven hos oss
under medeltiden, liksom i närvarande tid inom den katolska verlden,
tände ljus på grafvarna. Jag har sett detta en gång i Baiern, och
intrycket deraf går aldrig ur mitt minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
