Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKAN MEDELPUNKT. ASYLRÄTT. 837
Olaus Magni talar i sin 16:e bok (kap. 47) om begrafningar, men
sysselsätter sig endast med de förnämes. En fullt väpnad ryttare,
sittande på en fullt utrustad häst, rider före begrafningståget, derefter
följa månge prester, efter dem båren med den döde. Ryttaren håller
i handen ett blottadt svärd, hvars fäste är vändt uppåt, han bär på
ryggen den dödes sköld. Hästen och vapnen skänkas till kyrkan,
men återlösas af arfvingarne till gillt pris, men skölden hänges upp
i kyrkan till minne af den döde. Urkunder från vår medeltid omtala
sådan gåfva. Om vapensköldar upphängde i Uppsala kyrka har jag i
det föregående talat.
Grafven reddes i kyrkan eller utanfor, på kyrkogården. Grafven
utmärktes med en sten, som ofta försågs med inskrift. Om sådane
grafstenar är utförligt taladt i det föregående.
I en kyrklig stadge (Reuterdahl, Statuta synodalia, s. 193) heter
det: »Ingen prest må begära eller fordra penningar för en begrafning
förrän denna är fullgjord, och det må aldrig vara mera än 5 öre.»
Att begrafva borde höra till prestens embete och således icke extra
betalas. Fem öre vore så dryg afgift, att en sådan icke kunde kräfvas
af menige man.
Åfven i annat hänseende voro kyrkorna en medelpunkt för
församlingen. Hvarjehanda kungörelser af kyrkligt och verldsligt
innehåll tillkännagåfvos för den efter gudstjensten utanför kyrkan ännu
qvarstannande menigheten. Då — ute på kyrkogården —, der man
var allmänt samlad, hade man tillfälle att öfverlägga om saker, som
voro angelägna för socknen, kanske äfven för hela landet.
Kyrkan var ett heligt område. På den, som befann sig inom
kyrkan, fick man icke förgripa sig, ty våld inom kyrkan var belagdt
med ett hårdt straff, det kunde till och med leda derhän, att kyrkan
förklarades vanhelgad, och detta kräfde, att hon skulle vigas på nytt.
Denna vigning kunde icke verkställas af någon annan än stiftets biskop,
och det kunde lätt hända, att denne hade förhinder att komma med
det första. Under tiden kunde gudstjenst icke hållas i den vanhelgade
kyrkan.
Vissa kyrkor hade en särskild asylrätt. Det heter i Gotlandslagen
(kap. 8): »Alla kyrkor i landet äro lika fridlysta, om man der
varder dräpen, men tre kyrkogårdar äro i lagen antagne såsom mest
fridlyste; der skola brottslingar hafva frid såväl i prestgården som å
kyrkogården. Fyratio mark böter om brottslig varder dräpen i den
friden» De tre kyrkorna, hvilkas kyrkogårdar hade så stor betydelse,
voro Atlingbo, Fardhem och Tingstäde. En och annan gotländsk
kyrka har å södra sidan af tornet ett litet rum med dörr åt kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
