Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 6. Kyrkan och folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844 KYRKAN OCH DE VERLDSLIGA FÖRHÅLLANDENA.
dock dolde hon sin högsta gudlighet och tedde sig för menniskors
ögon efter välborna menniskors sedvänja. Birgitta sjelf öfvade sig i
dygdeliga gerningar, stundom med tillhjelp af sina tjensteqvinnor
tillredande messkläder och annat dylikt till Guds heder och dyrkan,
stundom arbetande till sine medkristnes nytta och gagn, stundom
läsande helge mäns lefverne och bibeln, hvilken hon hade låtit skrifva
åt sig på svenska, stundom hörande messa och gudeligt embete
(officium, tiderna) och predikan, stundom — hvilket var ännu större
arbete — sökte hon kloster och domkyrkor, gående å sina egna fötter,
att hon måtte få aflat och höra snälle klerkers predikan. Dertill var
hon mycket flitig och brinnande i gudeliga böner, med gråtande tårar,
så att när hennes husbonde ej var när henne, vakade hon nästan hela
natten i gudeliga böner och nyttjade då en särdeles hård säng och hårda
kläder och sparde ej sin lekamen från plikt och knäfall. Hon
skriftade sig ideligen. Hon torrfastade alla Vårfru-aftnar samt aftnarne
före Trefaldighetssöndag, Christi lekamens, Johannes döparens, Johannes
evangelistens, Mikaels, Laurencii, Dionysii, Olofs, Eriks, Agnes’, Maria
Magdalenas och Alla helgons dagar. Hon torrfastade ofta, då hennes
man och andre tänkte, att hon åt kräsligen. Flere voro de dagar i
året, å hvilke hon fastade, än de, å hvilke hon åt, och aldrig ville hon
äta, till dess hon kände sig mätt. Hon fastade ideligen, då hon kunde
komma åt, och afhöll sig lönligen från kräslig kost, så att hon ej
skulle märkas af sin man eller andre. Hon gaf myckna och rika
allmosor, var för sjuka och fattiga en mild och varkunnsam moder, hon
hade ett stort hus ordnadt för sjuka och fattiga menniskors nödtorft,
hvilka hon ofta tjenade sjelf med mycken ödmjukhet, tvående och
kyssande deras fötter.
De enskildes fromhet och kyrkans straff öfver syndare skärpte
fastorna. Men kyrkan kunde ock efter någon tid mildra de fastor,
hon hade som straff pålagt.
De fastor, hvilka pålagts den enskilde till straff för någon hans
skuld, torde han hafva inpräglat i sitt minne. Men alla kyrkans
ordinarie fastor och de månge helgdagarne kunde icke lekmännen behålla
i minnet. På sin höjd hade en och annan en runstaf, med hvilken
han kunde nödtorftigt reda sig. Hvar söndag tillkännagaf presten för
menigheten, hvilka högtidsdagar och fastor inföllo under veckans lopp.
Som man kunde ådraga sig svårt straff genom att försumma fester och
fastor, var det derföre rådligast att flitigt infinna sig i kyrkan om
söndagarne.
Hvad jag hittills framställt rörande kyrkans förhållanden gäller
det, som ansågs nödigt för folkets andliga välfärd. Men kyrkan visade
derjämte det lifligaste intresse för folkets verldsliga arbete och välfärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
