Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
860 KONUNGEN OCH BISKOPEN.
sala († 1351) stod k. Magnus Eriksson i ett mycket godt förhållande.
Deremot var biskop Nils af Linköping en hätsk fiende till denne
konung och blef han, jämte flere verldslige stormän, förvisad ur landet
i början af år 1363. Han uppgifves hafva svarat med en bannlysning
öfver konungen, hvilken dock icke torde hafva betydt mycket.
Erkebiskoparne blefvo allt ifrigare att i täflan med de verldslige
stormännen deltaga i de politiska striderna. Den af k. Erik af
Pommern till erkebiskop i Uppsala insatte Jens Jerekinsson fick ett
verldsligt län, hvilket ju i viss mon gjorde honom beroende af regeringen.
Biskoparne började uppföra befästa slott. Strängnäsbiskoparne började
dermed före utgången af 1300-talet med uppförandet af Tynnelsö hus.
Erkebiskop Nils Ragnvaldsson fick år 1440 tillstånd att på Almarestäk
bygga ett fäste, hvilket sedermera kom att spela en icke oviktig roll
i Sveriges historia. Andre biskopar följde dessa exempel. Särskildt
erkebiskoparne, hvilke väl kände sig manade framför lydbiskoparne
att spela en stor politisk roll, voro angelägne om förläningar, icke
minst Jakob Ulfsson.
Om erkebiskop Jöns Bengtsson finnes uppgifvet, att han rent af
iklädde sig en verldslig krigares skrud. Det vore onekligen af intresse
att veta, hurudan denne var, ty hur hög än erkebiskopens värdighet
var, riddare var han dock icke.
I alla de beslut från biskopsmöten, som Reuterdahl tryckt i den
förut otaliga gånger åberopade samlingen, finnes icke ett ord, som
talar om förtryck mot kyrkan från regeringens sida, men väl om
öfverfall och plundringar, utöfvade af missdådare, af hvilke somlige hade
en förnämlig rang. I dem finnes ej heller ett ord, som antyder, att
kyrkan ville intaga en herskande ställning inom samhäallet. Men väl
förekommer ett och annat, som tillkännagifver kyrkans begär att vara
fri från inblandning af verldslige domstolar.
Förhållandena utvecklade sig i samma riktning under Jakob
Ulfssons långa erkebiskopstid (1470—1514). Reuterdahl säger, att han
’med mjuk, men säker hand deltog i alla borgerliga tilldragelser’ under
denna tid. Den säkra handen kan jag möjligen godkänna, om än icke
fullt, men mot den mjuka handen vill jag inlägga en bestämd
gensägelse, ty erkebiskop Jakob var en ganska påstridig och, man må väl
säga, brutal man i politiskt hänseende. Han kunde icke tåla att
riksföreståndaren hade makten i sina händer, han ville sjelf vara den
bestämmande, och när riksföreståndaren icke ville foga sig efter hans
vilja, satte han sig emot honom öppet eller gräfde i tysthet marken
undan honom. Hans verk fortsattes af Gustaf Trolle. Jakob Ulfsson
tröttnade och drog sig undan från det allmänna lifvet, Gustaf Trolle
fick gå i landsflykt. Om Johannes Magni, den siste katolske
erkebiskopen i vårt land, berättas, att äfven han ville upprätthålla sin
makt jämsides med konungens, men att han mera fikade efter det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
