Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKANS FRIHET FRÄN VERLDSLIG DOMSTOL. 861
yttre erkännandet än efter det verkliga innehafvandet af makten —
till det senare var han för svag och dertill varade hans erkebiskopliga
värdighet för kort tid.
Men i desse konflikter, liksom i de tidigare inom Sverige, var
den mot regenten, konungen eller riksföreståndaren, stridige
erkebiskopen eller biskopen vida mindre innehafvare af en hög kyrklig
värdighet än en framstående medlem af stormannapartiet. Hans
ställning som partichef fick helt visst något ökad betydelse derigenom att
han hade bakom sig kyrkan, som var så mäktig, men det var icke
förhållandet mellan kyrkan och staten som striderna gällde, utan
herraväldet inom det politiska området.
För Johannes Magni och ännu mera för den myndige biskop Hans
Brask tillkom emellertid något nytt, som var af kyrklig natur. För
dem gällde icke allenast att täfla om den politiska makten, utan, med
anledning af de reformatoriska rörelserna, som började alltmera vinna
insteg i Sverige, kände de sig tvungne att strida för bevarande af det
gamla kyrkliga väsendet.
När kyrkans stormän började fika efter förläningar och de
regerande funno det vara statsklokt att gå deras önskningar till möte,
inträdde ett förhållande af något egen art: biskoparne skulle nu hålla
krigsfolk och utrusta skepp för örlog, och ställdes derigenom under
samma kraf och samma kritik som de verldslige stormännen. Det var
icke alltid lätt för konungen eller riksföreståndaren att mäta sig med
de senare, men det var helt visst vida svårare att reda sig med de
förre, på grund af deras dubbla egenskap att tillhöra staten och den
organiserade kyrkan. Som jag redan har visat, var krigsväsendet, med
kraf på stormännens deltagande utan att förpligtelserna voro på ett
bestämdt sätt graderade i förhållande till förmonerne, ytterst svårskött.
Också gjorde både erkebiskop Jakob och biskop Hans hvarjehanda
svårigheter, när man af dem kräfde ett kraftigare deltagande i
krigsutrustningen. Huruvida man vid dessa tillfällen kräfde hvad billigt
var eller för mycket, är nu omöjligt att afgöra.
Men andra förhållanden funnos, som vida mera berörde förhållandet
mellan kyrka och stat, och dem skola vi nu egna vår uppmärksamhet.
Kyrkan hade sin egen rätt, den kanoniske, hvilken ingalunda alltid
stod i öfverensstämmelse med den inhemske. Den kanoniske rätten
fordrade att presterne skulle vara frie från verldslig domstol. Den äldre
Vestgötalagen säger, att presten skulle vara i bondelagen. Uttrycket
har blifvit tolkadt så, att presten skulle lyda samme lag som allmogen.
Men mot denna tydning torde vigtiga invändningar kunna göras.
Uttrycket förekommer i den balk, som handlar om mandråp. Kap. 5
redogör för de olika straffpåföljder, som ett dråp medförde. Sedan
tidigare redogjorts för dråp å en Vestgöte och behandlingen af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
