Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKANS FRIHET FRÅN VERLDSLIG DOMSTOL. 863
den danska kyrkan förekom, när en prest var anklagad, att han efter
landets lag dömdes att fria sig med edgärdsmän, hvilket stridde mot
den kanoniske lagen. Annu i den. senare Vestgötalagen heter det
(kyrkobalken kap. 3), att om biskopen ej efter löfte infann sig vid en
kyrka, för att der utföra någon förrättning, och bönderne klagade
deröfver, att de icke hade fått något återbud, skulle biskopens stallare
’”mædh tylftar edhe’ intyga, att han hade sändt bud i rätt tid. Men
i detta fall gällde det icke en prest, utan en lekman. Den 20 februari
1224 skrifver Honorius III till k. Erik Eriksson med klagomål
deröfver att han, mot gudomlige och mensklige stadgar, tvingar prester
att svara för verldslig domstol. Brefvets datum gör det nödvändigt
att antaga de klagomål, som framkallade det påfliga brefvet, gälla
senast förhållandena under år 1223. Den trettonårige konungen torde
hafva varit ganska oskyldig i detta afseende. År 1225 adresserade
sig påfven till rätt håll, då han förebrådde hertigen (jarlen) och rikets
stormän att på detta sätt kränka kyrkans privilegier.
Småningom trängde dock detta nya in i det allmänna medvetandet
och i lagstiftningen. Enligt Upplandslagens kyrkobalk skulle prest,
om han förginge sig mot en lekman, stämmas inför kyrklig rätt. Om
en lekman förbröte sig mot en prest, skulle målet dragas inför tinget.
Om kyrkohjon, d. v. s. de som bodde å kyrkans jord, förbröte sig
mot andre eller andre mot dem, lydde sådana dåd under den verldslige
lagen. Under denne lydde ock alla kyrkans tvister om jordegendom.
Ville biskopen ej göra en bonde rätt, skulle bonden komma inför sin
konung.
Våld öfvades alltför ofta mot kyrkor, prester och kyrkans
egendom. Kyrkan, såsom vårdare af det andliga, hvilket hade så stor
betydelse för detta lifvet och det tillkommande, gjorde naturligtvis
med fog anspråk på särskild helgd för sig och sine tjenare. Löften
derom gåfvos alltemellanåt, liksom också från kyrkans sida klagomål
ofta förnummos öfver kränkningar af denna helgd. Till anordningarna
rörande denna helgd hör det privilegium, som k. Johan I å sin
kröningsdag gaf biskopen i Skara och öfrige Sveriges biskopar: om några saker
uppstå å presternes eller deras landbors grund och jord, falla de helt
och hållet till biskopen i botamål. Djärfves någon kränka denna vår
skäliga skickelse, skall han veta, att han ej skall undvika vår
konungsliga hämnud (DS nr 184). Detta frihetsbref stadfästes af påfve
Honorius III och förnyades af k. Erik Eriksson på 1230-talet, med det
tillägget, att horsaker och meneder och alla andra saker, som brytas
mot andlig lag, skola höra till biskopsembetet (DS nr 215). Detta
bref är stäldt till biskopen i Skara Stenar, hvilken konungen kallar
sin frände, men har uppfattats såsom gällande hela den svenska kyrkan,
hvadan det ock blifvit infördt i en handskrift, som rör Linköpings
stift. En anteckning uppgifver, att brefvet blifvit stadfäst af påfvarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
