Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
864 KYRKANS DOMSRÄTT.
Gregorius IX och Gregorius X. Enligt den yngre Vestgötalagen
skulle biskopen döma öfver klerker, hjonelag, bannlysningsmål och
testamenten.
De kyrkliga privilegierna bestämma vidare, att de böter eller
sakören, som kyrkans hjon efter allmän lag hade att erlägga till
konungen, skulle gälldas till biskopen. Man undantog, tyst eller öppet,
konungens s. k. ensaker, men enligt k. Kristiern I:s stora privilegiebref
till kyrkan fick biskopen uppbära äfven ’konungs sak, dulgadråp,
danaarf och edsöre’. De verldslige stormännen sträfvade efter att vinna
samme förmon med afseende på deras landbor. Upplandslagen
föreskref, såsom nyss anfördes, att alla tvister rörande kyrkans jord skulle
afdömas efter landets lag. Kyrkan kunde icke känna sig
tillfredsställd med ett sådant stadgande, då jordegendomen var för henne
af största vigt. Rättskipningen undergick i medeltiden hvarjehanda
ändringar, särskildt hvad utöfvandet af konungens dom beträffar.
Kyrkans klagomål öfver intrång blefvo ljudliga, och till sist förordnades,
att äfven andlige skulle sitta som domare å räfstetingen.
Afven i mål, som icke gällde förbrytelser från lekmännens sida
mot kyrkan och hennes män, fingo lekmännen lyda under andlig
domstol, d. v. s. under biskopens. Sedan äktenskapet blifvit upptaget
som ett af kyrkans sakrament, lydde allt, som stod i sammanhang
med ingående och upplösande af äktenskap, under kyrkans dom. Detta
var ett stort ingrepp i de ursprungliga förhållandena, men det blef så
småningom godkändt af regeringen. När detta skedde och med hvilken
formulering framgår icke af till vår tid bevarade urkunder. Af
gammalt hade giftermålen varit en sak, som gällde tvänne familjer och
af dem afgjordes genom öfverenskommelse. En bulla af påfve
Alexander III, utfärdad år 1171 eller 1172, föreskrifver, att ett äktenskap
icke var giltigt, derest det icke hade fått kyrklig vigsel, ej heller
mellan närmare slägtingar än i sjunde led. De personer, som voro
beslägtade i fjerde eller femte led och redan blifvit vigde, behöfde
icke skiljas från hvarandre, men något dylikt fick ej vidare ske. År
1216 föreskref påfve Innocentius III, att de som ingingo äktenskap
utan kyrklig vigsel eller inom förbudna led, skulle bannlysas. Denna
föreskrift om förbudna led var, så snart hon gällde annat än den
närmaste slägtskapen, en stor inskränkning af den urgamla friheten. Inom
de lägre lagren af samhället torde man hafva fogat sig utan vidare
efter kyrkans kraf, men inom stormannaätterna höll man fortfarande
på äktenskapets betydelse af en familjetraktat, och man ville icke rätta
sig efter kyrkans stränga föreskrifter om de förbudna leden. Men
man kunde icke sätta sig öfver kyrkans bud, man fick derföre af
kyrkans hufvud, påfven, begära dispens. I ansökningar om en sådan
framhållas stundom som skäl för bifall de inbördes stridigheter af
allvarlig art, som helt visst skulle uppstå, derest kyrkan icke läte nåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
