Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKTENSKAP. SEDLIGHET. TESTAMENTEN. 865
gå för rätt. Äfven konungar kunde behöfva begära dispens i sådant
fall. Dylika ansökningar kunde vara af betydelse för kyrkan. Den,
som önskade en sådan förmon, måste vara angelägen att skaffa sig
förord af de kyrkliga myndigheterna i hemlandet. Dock kunde han hafva
en sådan maktställning, att kyrkan i hemlandet måste, för att
tillförsäkra sig fortsatt understöd, hjelpa till, för att undantagsförhållandet
finge medgifvas.
I sammanhang med äktenskapsmålens dragande under andlig
domsrätt följde alla de mål, som gällde sedlighet i allmänhet. Om sådana
förekomma visserligen föreskrifter i de verldslige lagarne, men vi finna
ännu oftare föreskrifter i synodalbesluten.
Nyss nämndes, med hänvisning till den yngre Vestgötalagen, att
biskopen skulle döma i testamentsfrågor. Några utförligare föreskrifter
i detta afseende känner jag icke, ej heller har jag funnit några
närmare upplysningar rörande en sådan biskoparne tillkommande
domsrätt. Testamenten omtalas visserligen i synodalbesluten, men endast
presters testamenten. I det beslut, som utgick från biskopsmötet i
Södertelje år 1279, förekommer en paragraf om döde presters
qvarlåtenskap, såväl den faste som lösörena. Det säges der, att olika sed i
detta afseende hade förekommit, i det någre biskopar tillegnat sig all
qvarlåtenskapen efter en död prest, andre endast en del deraf. Saken
var något invecklad, ty det var helt visst i många fall icke klart, huru
stor del af prests förmögenhet var hans personliga tillhörighet, huru
stor del deremot tillhörde honom såsom kyrkoherde i den församling,
som var honom anförtrodd. Gåfvor inflöto, såsom jag redan
framhållit; men hvem voro de gifna: personen eller kyrkoherden? EHfter
öfverläggningar i detta ärende fastställdes nu, att anställde
församlingsprester egde rätt att af de fastigheter och lösören, som de för kyrkan
(intuitu ecclesie) förvärfvat, fritt förfoga genom testamente, gåfva eller
på annat sätt öfver hälften; den andra hälften skulle tillhöra
efterträdaren. De prester, som hädanefter fingo pastorat i landsbygden,
skulle upprätta en af trovärdiga vittnen intygad förteckning öfver allt
hvad de förvärfvat för sin person, 1 och öfver detta hafva de fullständig
rätt att förfoga efter behag. Hvad de deremot förvärfvat för kyrkan
(intuitu ecclesie) skulle lemnas åt efterträdaren. Dock skulle af den
ännu icke delade förmögenheten afdragas utgifter för gengärd (för
biskopsbesök) och för begrafningskostnader. Om någon prest blifvit
afsatt, skulle hvad blifvit för kyrkan förvärfvadt tillfalla efterträdaren,
med afdrag af gengärd och böter. 2 Den, som när en prest ligger sjuk
1 I den i DS nr 692 aftryckte texten (ur Registrum Upsalense) heter det intuitu
ecclesie, men i den af Reuterdahl i Statuta Synodalia aftryckte texten heter
det intuitu persone, hvilket uppenbarligen är det riktiga.
2 Detta afdrag, eller åtminstone den senare delen, borde väl hafva tagits från
den personliga förmögenheten, hvilken i detta fall alls icke omtalas.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
