Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
868 OCKER.
En hel och mycket vigtig grupp af saker hörde ock under andlig
domstol, en grupp, som med ett gemensamt namn kallades ocker (på
latin usura). Jag har redan i förste delen (s. 976 f.) meddelat
upplysningar om kyrkans uppfattning af ocker och behöfver derföre ej
här inlåta mig på någre detaljer. Med ocker förstod man icke endast
det som i våre dagar kallas procenteri, utan all sådan placering af
penningar eller värdeföremål, som kunde gifva någon afkastning. För
det nuvarande slägtets ögon ter sig denna uppfattning som vanvettig.
Ett lån var en försäljning och den lånade summan skulle åter försäljas
till samma pris. Ett län, som gafs som pant för en lånfången summa —
sådant förekom ju ständigt under medeltiden —, skulle återlemnas mot
erläggande af lånesumman med afdrag af hvad länet hade inbringat
åt långifvaren och länsinnehafvaren. Så påböd kyrkan, men egde icke
förmåga att drifva igenom sin uppfattning. Län bortgåfvos utan att
afräkning gjordes af länsinnehafvarens inkomster af länet. Jag har
del 1l s. 978 visat, att mot slutet af 1400-talet togo äfven fromma
stiftelser ränta på af dem gifna lån.
Emellertid voro kyrkans föreskrifter mot ockrare mycket stränga.
Ockraren blef bannlyst. Derest han icke före sin död godtgjort den,
som genom honom blifvit lidande eller ställt säkerhet för ersättning, fick
han icke under presterlig välsignelse läggas till ro i vigd jord. Ingen
prest fick af en ockrare mottaga allmosor, ty de voro besmittade. En
ockrares testamente var ogiltigt — här framträder något, som antyder
kyrkans domsrätt öfver testamenten.
Denna lagstiftning gjorde ett djupt ingrepp i de ekonomiska
förhållandena. Men det var icke för kyrkan möjligt, trots alla i
synodalbesluten förekommande, ständigt förnyade stadgar, att upprätthålla
förbudet i all dess stränghet. Afvikelser förekommo, såsom jag redan
antydt, den allmännt menskliga utvecklingen gick helt naturligt stick
mot stäf mot kyrkans uppfattning. Kyrkan torde, särskildt mot
medeltidens slut, icke hafva kunnat upprätthålla sina kraf gent emot ocker,
som klädde sig i hvarjehanda former.
En ytterst vigtig omständighet med afseende på förhållandet mellan
staten och kyrkan var det s. k. andliga frälset, hvilket ända in i senaste
tider anses hafva varit i Sverige infördt af k. Sverker II. Hans bref
af år 1200 (DS nr 116) är här redan omtaladt, med anledning deraf,
att han fritager andlige från inställelse för verldslig domstol. Brefvet
är stäldt till en person, som konungen kallar discretio vestra, alltså en
underordnad person, hvilken dock kunde hafva med saken att göra.
Min broder Emil Hildebrand antager, att brefmottagaren var en fogde
och att brefvet icke gällde utom hans område, d. v. s. erkestiftet eller
en del deraf. Konungen gaf gods till domkyrkan och till kanikerne.
Efter omtalandet af gåfvorna heter det: »Vi stadga äfven och stad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
