Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
874 ANDLIGA FRÄLSET.
När det svenska folket reste sig mot denne k. Erik, gaf kyrkan,
som hade mången anledning till klagan öfver konungens hänsynslöshet,
ett mäktigt stöd åt den fosterländska rörelsen. Hon hugnades ock år
1436 med ett privilegiebref för kyrkor, kloster, kapell och hospital,
men ordalagen i detta bref äro affattade i en helt allmän ton, utan
fastställande af någre detaljer. Resningen mot unionen fick, i följd af
de politiska partistriderna, den snöplige utgången, att Kristofer af
Baiern blef konung äfven öfver Sverige. Vid kröningen år 1441
utfärdade han ett frihetsbref för kyrkan, hvilket var ett upplifvande af
k. Birgers förut omtalade frihetsbref. Detta tidigare bref, liksom k.
Magnus I:s, fastställde status quo för kyrkans frälse, d. v. s. det som
då tillhörde kyrkan skulle vara fritt, men med afseende på kommande
förvärf skulle lagens bestämmelser följas, hvilket väl får anses betyda,
att regeringens bifall till frälse för senare förvärf skulle vara
nödvändigt. Status quo år 1441 var helt visst mycket olika status quo
åren 1281 och 1305: under mellantiden hade kyrkan helt visst
förvärfvat frälse för ganska månge egendomar. K. Kristofers regementes
tid var ganska kort. Hans efterträdare k. Karl Knutsson afgaf vid
tillträdet af regeringen ingen särskild förbindelse gent emot kyrkan,
han visade sig tvärtom från början angelägen att motarbeta missbruk
inom det kyrkliga området, hvilket icke kunde för kyrkans målsmän
hafva varit synnerligen angenämt och hvilket, i politiskt hänseende,
kunde medföra ganska obehagliga följder för konungen, då han
alltifrån sin tronbestigning hade en svår politisk motståndare i den
samtidigt till erkebiskop öfver den svenska kyrkan vigde, ytterst myndige
och ränkfulle Jöns Bengtson, som hade slägtförbindelser med en del då
mycket betydande stormannaätter. Trots de faror, ganska allvarliga,
som hotade, upptog k. Karl år 1453 dr. Margaretas idóé att låta genom
domstol utröna, huruvidt kyrkan genom förvärf af jordagods hade
kränkt kronans rätt. Räfsteting höllos och flere jordegendomar gingo
ifrån kyrkan. Räafstetingen höllos i den ene landsorten efter den andre
af konungens hofmästare och måg hr Erik Eriksson (gyllenstjerna)
och konungens kansler, juris doktor Nicolaus Ryting. Af deras till vår
tid bevarade domar framgår, att kyrkan icke hade någon särskild
anledning att klaga, ty i ganska många fall fick kyrkan rätt mot
flerehanda kärande. De två domarne voro lekmän under det mot slutet
af den föregående räfstetingsperioden det kyrkliga elementet blifvit
ganska starkt representeradt inom domstolen.
Också inlades en protest från kyrkans sida. Erkebiskopen lät,
enär man hade mångfaldiga bekymmer för bevarandet af kyrkans fri-
och rättigheter samt fruktade, att några angrepp derå voro. gjorda
eller framdeles skulle ske, sitt kapitel utse en af medlemmarne att
protestera. Domkapitlen i Strängnäs, Linköping och Vesterås följde
exemplet. Ombud från dessa domkapitel infunno sig hos konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
