Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDLIGA FRÄLSET. 875
den 15 januari 1454. När denne ej var hogad att lyssna till deras
framställningar, förnyade de den protest, som från kyrkans sida gjordes
år 1347 mot den då under utarbetning varande landslagen, de
protesterade vidare mot allt inflytande från lekmäns sida å kyrkliga
angelägenheter. Dessa k. Karls räfsteting bildade en ny märkessten i
utvecklingen. När i sammanhang med reformationens införande en
indragning af gods, som kommit i kyrkans händer, föreskrefs år 1527, gällde
denna de gods, som hade från lekmän gått öfver till kyrkan efter k.
Karls räfst. Förhållandena voro således mot medeltidens slut
desamma som under den närmast föregående tiden: ett ständigt begär
från kyrkans sida att erhålla mera jord, en aldrig trytande, dels på
fromhet, dels på vidskepelse grundad benägenhet från allmänhetens
sida att gå denna kyrkans önskan till mötes, och allt fortfarande från
statens sida farhoga att kronans inkomster skulle blifva alltför knappa.
I andra afsecenden var man villig att bereda skydd åt kyrkan och
presterne, ehuru de oroliga tiderna alltemellanåt gjorde det omöjligt
att hålla lagbuden i kraft. För öfrigt fingo kyrkans stormän i rätt
betydlig mon skylla sig sjelfva för lidanden och förluster. När de med
råd och dåd grepo in i de polistiska striderna, kunde de icke gerna
på allvar fordra, att deras motståndare skulle ständigt och jämnt hafva
deras kyrkliga värdighet och helgd för ögonen. De i striden
deltagande krafterna hade derigenom blifvit alltför ojämna.
Det frälse, om hvilket hittills varit taladt, gällde de ordinarie, de
ständigt återkommande utskylderna. Men alltför ofta behöfdes på
grund af särskilda svårigheter vida större ansträngningar i ekonomiskt
hänseende, regeringen måste göra anspråk på extra ordinarie bevillningar.
Det kan icke gerna lida något tvifvel, att ju kyrkans landbor skulle
deltaga i utgörande af dylika; det var derföre helt naturligt, att
biskopen tog del i skattebevillningsnämnden. Enskilda frihetsbref af
mycket långt gående natur fritogo kyrklig jord från sådan bevillning
(subsidium generale). Undantagen fastställa här tydligen regeln: sådan
bevillning skulle äfven drabba kyrkans gods. Men kyrkan ville icke
finna sig häri. Hon undandrog sig visserligen icke alltid att deltaga
i sådan bevillning, men hon ville, att detta skulle uppfattas icke som
en skyldighet, utan som pur välvilja. På visst sätt kunde det ju vara
likgiltigt, om bidraget gafs som frivillig gåfva eller som skyldig afgift,
blott bidraget erlades. Men en statsklok regent kunde icke utan vidare
afstå från ett kraf, som han ansåg vara befogadt och som äfven var
det, ty detta skulle draga med sig alltför många och stora
konseqvenser. Ofta klagades derföre från kyrklig sida öfver den olaga extra.
beskattning, för hvilken kyrkans landbor blefvo utsatte. Stundom,
när nöden var riktigt stor, måste regeringen, för att få hvad hon
behöfde, icke alltför noga hålla på den formele rätten. K. Karl Knutsson
fann sig en gång nödsakad att till den myndige erkebiskop Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
