Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
878 KYRKANS INVERKAN PÅ STATSVÄSENDET.
mönster, på bekostnad af det gamla. Detta gamla, under medeltiden
officielt försummade, delvis motarbetade, hade dock en så seg lifskraft,
att det ännu i dag slår ut blommor och bär frukt. Men
ståndsbildningen var för medeltiden den nödvändiga förutsättningen för
utvecklingen i god riktning.
Kyrkan gaf ansats till denna utveckling, och detta var ju ett godt,
om än det icke gäller kyrkans egentliga arbete. Detta var stort och
betydelsefullt. Kristendomen var ett godt i och för sig, han mildrade
sederne, bidrog att gifva upplysning.
Men den i vårt land upptagna kyrkan hade under sin föregående
utveckling i utlandet fått en organisation, som var främmande för
våra förhållanden och med nödvändighet medförde vådor. Kyrkan
hade utbildat sin egen rätt, den kanoniske, hvilken i mångt och
mycket skilde sig från den rätt, som af gammalt fanns i Sverige.
Kyrkan hade af Storslagne män, hvilke i väsentlig mon beherskade
sina tider, uppställt betydande anspråk — den kyrkliga makten var
solen, den verldsliga månen, som lyser endast med lånadt ljus —, kyrkan
ville blifva en stat i staten. De verldslige staterne voro månge, sins
emellan skilde, men kyrkan, som uppträdde och utbredde sig i hvar
och en af desse stater, var väl och fast organiserad, hade ett
gemensamt öfverhufvud, hon var en verldsmakt, hvilket ingen verldslig stat
var, om än en och annan af dem kunde intaga i politiskt hänseende
en herskande ställning inom vidsträckta områden. Sverige fick aldrig
under medeltiden en sådan rangställning.
Så mycket större var kyrkans verldsmakt, som dennas inflytande
inom den enskilde staten sträckte sig till hvar individ. Man var
skyldig sin konung och dem han satte i sitt ställe trohet, man hade, af
gammalt, att häfda sin rätt inom häradet, framför allt inom lagsagan,
men allt detta gällde allenast verldsliga ting, om än den krönte
konungen var tagen under kyrkans särskilda hägn. Historien visar emellertid,
att äfven sjelfva kyrkan kunde underlåta att akta detta hägn, ty
biskopar reste sig mot konungar. De kunde göra detta, ty de
beherskade själarna, hvilka hade fått lära sig att efter den tid, då de lefde
på jorden, en tid, som kunde vara fylld med vedermödor, följde en
annan tid af obegränsad utsträckning, inom hvilken vedermödor
förekommo, i jämförelse med hvilka de jordiska icke vore att räkna för
något. För den eviga salighetens skuld måste man vara en lydig
tjenare under kyrkan, och till denna underdånighet var konungen bunden
likaväl som den fattige stackare, hvars enda jordiska gods inskränkte
sig till de paltor han bar, piken eller stafven, vid hvilken han stödde
sig under den mödosamma vandringen, och skräppan, i hvilken han
gömde de barmhertiges gåfvor.
Kyrkans makt var stor, genomgripande inom alla samhällets lager.
Men detta hade icke haft någon menlig inverkan, derest kyrkan hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
