Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKANS INVERKAN PÅ STATSVÄSENDET. 879
nöjt sig med att vara bara kyrka. Men dertill voro icke kyrkans män
hogade. De fordrade ännu mera. Kyizan representerade en hög och
helig sak. Det var derföre icke obilligt begärdt, att kyrkans män
skulle vara särskildt fredade, bättre än andre. Men kyrkan ville också
åtnjuta andre förmoner. Kyrkan ville blifva rik. Hon ville intaga
en undantagsställning inom staten. Hon ville ernå förmoner till den
grad, att staten bragtes i förlägenhet, när det gällde ett så elementärt
kraf som att kunna ega bestånd. Om staten icke kunde existera, då
var det ock slut med kyrkan, men så långt ut tänkte man icke. Kyrkan,
som i början hade i hög grad främjat statens utveckling, började blifva
hinderlig för statens bestånd. De icke mycket upplysta menniskorna,
som snarast egnade kyrkan en vidskeplig hyllning, satte sig icke,
kunde icke sätta sig in i dessa förhållanden. Men genom herraväldet
öfver dessa hade kyrkan en stor förmon.
Det var icke endast den blinda tron till kyrkan, som härvid
verkade. Kyrkan hade, med statens medgifvande, dragit under sig
hvarjehanda rättsfrågor, som rörde icke blott den enskildes lif, utan ock, i
mycket vidsträckt mått, de ekonomiska förhållandena. Tvångsbandet
var derigenom ännu hårdare tillsnördt.
Månge af vår medeltidskyrkas styrande män hafva varit utmärkte
personligheter, i sin karaktär fromme, nitälskande för menighetens
bästa, men det måste hafva varit svårt för dem att helt frigöra sig
från de hierarkiska tendenserna. De voro icke endast sitt stifts herdar,
de voro äfven representanter för påfven i Rom eller för påfven i
Avignon, och de fingo ju icke afvika från påfvens uppfattning, att
kyrkan skulle beherska verlden. Så kom härtill, under 1300-talet, ännu
mera under det följande århundradet, att erkebiskopar och biskopar
ville spela en framstående roll inom landets politiska lif. De byggde
borgar, de täflade med de verldslige stormännen, äfven om de voro af
borgerlig börd ville de icke stå efter desse. När kyrkans prelater på
detta sätt uppträdde, blef kampen mycket ojämn, ty de ville icke
betraktas såsom alldeles likställde med de verldslige stormännen, de ville
under den eljes likartade kampen icke släppa förmonen af embetet,
som ställde dem under kyrkans särskilda hägn, de ville, derest de
dukade under genom nederlag eller förlust af slott, kunna fortsätta
striden med tillgripande icke af nya rustningar, utan af det kyrkan
förbehållna, ytterst allvarliga stridsmedlet att utslunga en bannstråle.
Medgifvas må väl, att när makten att bannlysa missbrukades genom
att användas för rent verldsliga ändamål, kunde de mera upplyste, de
som ledde eller försökte leda de politiska angelägenheterna, icke fästa
någon vigt vid en under sådana förhållanden tillkommen bannlysning,
men vid sidan af de maktegande funnos tusenden och åter tusenden,
som icke voro lika fria från fördomar och som genom den utfärdade
bannlysningen kände sig hindrade från att gifva den hjelp, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
