Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESTERNES LEFVERNE. 883
mala: det är ju möjligt, vi må hoppas att det är troligt, att
förseelserna tillhöra undantagsfallen. Så mycket är säkert, att skulle vi
vilja teckna presterskapets sedliga tillstånd på grund af sådana
rättegångshandlingar, skulle vi komma till det orimliga resultatet, att deras
lefverne icke hade att uppvisa en enda god sida, ty sådana omtalas
ej i dessa handlingar. Af mera betydelse äro de bud, som förekomma
i landskapens lagar samt i biskopars och kyrkomötens beslut, ty de
vittna tydligen om de fel och svagheter, som voro de vanligast
förekommande.
Främst bland dessa måste jag nämna ett, som tillkommit genom
kyrkans eget förvållande. När kyrkolagen dekreterade, att presternes
ärbara sammanlefnad med vigd hustru vore en synd, och det för
månge var omöjligt att qväfva hvad man hittills hade fått betrakta
och som man inom lekmannaverlden fortfarande fick betrakta såsom
ett naturligt kraf, drefvos presterne till att lefva utan vigsel samman
med frillor eller med sina hushållerskor, i de flesta fall i prestgården,
ibland då man var rädd för skandal, anklagelse och straff, i andres
hus. I synodalbesluten är det icke något ämne, som oftare
förekommer, än det som rör presternes konkubinat. Försöken att afskaffa
en sådan sammanlefnad har uppenbarligen mött ett segt motstånd.
Det var vid midten af 1200-talet som celibatet blef definitivt
lagbundet i Sverige. Det är möjligt, att man i början sökte rätta sig
efter kyrkans bud, men att de köttsliga begärelserna efter någon tid
blefvo mägtigare än askesen. Ungefär hundra år efter det stora mötet
i Skeninge talar biskop Peter i Linköping om den oåterhållsamhetens
last, som inrotat sig hos hans tids prester och klerker.
Lynnena voro obändiga, och våldsamheter hörde snart sagdt till
ordningen för dagen. Presterne, som gått ut ur folkets led, hade
genom den uppfostran och den undervisning, som kommit dem till
del, icke kunnat afkläda sig den ursprungliga folkkaraktären.
Lagarne tala om huru förfaras skall när prest öfvar våld mot lekman.
Synodalstatuten förbjuda prest att spela med tärning — ett förbud,
hvilket var så mycket naturligare, som kyrkan ogillade äfven
lekmäns dobblande. Men ännu oftare framhålles som en farlig lockelse
dryckenskapen. En prest fick icke gå in i ett värdshus, derest
han icke under en resa tvangs dertill af nödvändigheten, för att
skaffa sig föda. En landsprest, som besökte en stad, borde ställa så
till, att han icke behöfde i denne tillbringa natten. Det var
nämligen för en prest icke nog att afhålla sig från det onda, han skulle
också vara fri från allt sken af ondt (ab omni specie mali).
Biskopsstadgarne varna för gästabud och dryckenskap. I en grupp af fall
träder denna varning fram i en rent af naiv form, så att vi
fullständigt sättas in i situationen. Det heter t. ex. i en stadge af år 1417:
»Det händer, att enfaldige prester, som icke känna lagen, under trätor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
