Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS SUNESSONS HEXAEMERON. 895
handling, eljes måste den delas såsom kroppen. Hon är alltså ren
såsom Adams själ, ännu oberörd af ondt eller godt, ty Gud kan icke
vara syndens upphof, synden har sin rot i kroppen. Men själen blir
smittad liksom vinet af ett orent kärl. Men köttets smitta är ännu
ingen skuld, blifver en sådan först genom barnets fria santycke. Den
första onda rörelsen är ofrivillig, hon kan derföre få nåd, är ingen
dödssynd. Anders genomgår med mycken noggrannhet den syndiga
viljans förhållande till den syndiga gerningen, de fyra synderna mot
den helige Ande, som icke kunna förlåtas, de s. k. dödssynderna.
Vidare förekomma hvarjehanda kasuistiska spörsmål: År okunnighet
en synd? Är det en synd att vara döpt utan att hafva fått kristlig
undervisning? ÄÅr det tillåtet att ljuga? Han är vidlyftig med
afseende på umgänget mellan man och qvinna, äktenskap, naturliga
synder, de andliges synder, hvilka äro mycket värre än lekmännens.
Frälsningen, genom hvilken gudsbelätet förnyas, är grundad
uteslutande i Guds fria nådevilja, endast menniskan kan frälsas, icke de
fallne englarne. Verlden kan icke förtjena frälsningen, men väl skjuta
henne ifrån sig, och hon gör detta. De, hvilkes fördömelse Gud
förutser, förskjuta sjelfva uthållighetsgåfvan och allt godt. Förnuftet,
naturgåfvorna kunna i viss mon leda till det goda, förgäfves sår man
icke, tvättar tegelstenar, plöjer. Derigenom göres syndaren duglig,
så att Gud kan upplysa hans sinne med dygdens ljus, naturgåfvan kan
liksom locka nåden ned till sig och med hjelp af denna blir viljan
räknad till förtjenst. Hos det gamla förbundets troende räknas
gerningarna till förtjenst, dock hafva de äfven tro till det som skulle
komma. Fullgiltig förtjenst förvärfvar menniskan dock aldrig, ty
hennes lidande härnere kan aldrig stå i ett rätt förhållande till
saligheten derofvan.
Tron gäller det osynliga, icke det vissa, ehuru intet är vissare
än den. Trons artiklar kunna icke tros mot vår vilja, men att en vän
skall dö, det kan tros emot vår vilja. Att kunna tro är en naturgåfva,
att verkligen tro är deremot en den Helige andes gåfva. Tron
genomforskar Guds djupheter, tron gör under, tron är det första och
grundvalen, efter trons mått skänkas andens gåfvor. Villfarelse i tron
framkallar Guds vrede och gör att alla dygder fly bort. Det mest
centrala är tron på Herrens lidande, genom henne förvärfvas all förtjenst.
Men tron såsom endast materia är ännu oformad, hon får sin form
först genom kärleken och hoppet. Utan kärlek är tron död, ättika
utan vin, ax utan korn, oljeskum utan olja, blomma utan frukt. Först
den formade, i kärlek verksamma tron är rättfärdiggörande och den
rätte grundval, som gör salig. Kärleken är alltså trons formande ljus,
kärleken är det, hvari tron verkar och utpräglar sig. Han är icke vår
förtjenst, han är af Gud, är den ingjutna dygden. Christi kärlek väcker
vår kärlek, Hans på korset utsträckta välsignande händer lära oss gif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
