Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS SUNESSONS HEXAEMERON. 899
lefva dö, förvandlas, omsmältas i hast. De förklarade uppståndne
befinna sig i Christi mandomsålder, hvar lem, som naturen förnekat dem,
växer fram som Eva ur Adams sida, allt fult, allt vanskapligt är
försvunnet, menniskan står fullbordad ända till den minste lem, till det
minsta hår. Herren, menniskan Jesus i guddomskraft, ses i skyarne
öfver Oljoberget på sin herrlighets tron, öfver Honom reser sig korset,
kring Honom sluter sig vittnenas skara, martyrerne med gyllene kronor
och helgonen, de äldste som meddomare med svärdet. Framför tronen
sväfva alla slägten från verldens skapelse intill den ytterste dagen.
Böckerna upplåtas, men den synd, som är ångrad, står icke i dem och
den rättfärdige minnes henne utan att sörja, lika litet som vi sörja
öfver våra tidigare sorger. Ett guddomligt ljus upplyser det som
tidigare var doldt och dunkelt, det finnes ingen vrå, i hvilken det icke
tränger in. Det eviga ordet ljuder: salighet eller dom.
De salige skåda Gud med lekamliga ögon, men Han är en ande
och de skåda derföre blott den eviga glans, som omströmmar Honom.
Hans kärlek är i alle, enhvar vill blott det hans Herre vill. Alle
hafva de en penning, men denne gör dem tillräckligt rike, ty denne
ende penning är Gud och det eviga lifvet. Alle hafva samma glädje
i Gud. Men i äran finnes åtskilnad, liksom den ena stjernan öfvergår
den andra i klarhet. Deras syn, som tränger igenom skapelsen, ser
äfven de ondes pina, men de kunna icke mera sörja öfver denna, så
oändlig är glädjen. De prisa Gud, som befriade dem från de lågor,
i hvilka deras vantrogne förfäder brinna. Oändlig är pinan för den
fördömde, för dem som föraktat Guds kyrka och sakramenten. Är det
djefvulen, som pinar dem? Kommer deras pina från Gud? Deras
ondska stiger och stiger. En eld, skapad från begynnelsen, brinner
utan att förtära dem, han brinner och skiner dock icke. Der är kaos
och förödelse, evigt mörker, eviga lågor och vid sidan af dessa ett
evigt ishaf, evigt gnagas de af sorgens mask. Så litet som hundraden
af år förökas med ett ögonblick, så litet en linie ökas med en punkt,
kan deras pina ökas, derföre kan hon ej heller jämföras med någon
timlig jämmer. Men för de salige dagas den nye himlen och den
nya jorden, allt är renadt af elden, månen är som solens glans och
solens som på skapelsedagen, sjufaldt mera strålande än nu. Men
hvad är solens glans? Fadren, åt hvilken Sonen lemnat riket, är det
ljus, som genomstrålar allt och alle, Han är friden och hvilan. Han
är den dag, som icke vet af någon afton.
I ofvan anförda arbete redogör Hammerich för en skolastiker och
en bibelteolog. Den senare är en svensk magister Mathias, fru
Birgittas biktfader, afliden år 1350. Han har författat på latin
kommentarier öfver hela bibeln, af hvilke den del, som behandlar Mose böcker,
blifvit åt oss bevarad på svenska. Vidare har han utarbetat en fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
