Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900 MAGISTER MATHIAS PARAFRAS AF MOSE BÖCKERE.
ställning öfver Uppenbarelseboken, en samling af exempel ur det
praktiska lifvet, som kunde tjena till belysning af de heliga tingen,
äfvensom en handbok i poesiens konst. Han var cfter den tidens
mått en mycket lärd man, hvars intresse icke var inskränkt till det
andliga.
Om arten af hans författareskap, sådant detta uppenbarar sig i
hans parafras af Mose böcker, vill jag här icke yttra mig: detta hör
till nästa bok af mitt arbete, i hvilket jag skall redogöra för den
svenska medeltidens litteratur, och inom denna intager magister
Mathias ett hedersrum. Deremot höfves det här att redogöra för hans
uppfattning af det andliga. För beqvämlighets skuld följer jag äfven
här Hammerichs af varmaste pietet dikterade framställning.
Gud, verlden, skapelsen, englarne. Gud är den Han är, det är Hans
fullkomliga namn. Han är det enda goda, intet är oss godt utan
Honom. Han är den ofattbare; den som forskar efter Guds viljas
förstånd, han begifver sig in i ett djup, som icke har någon botten.
Guds åälder är utan tidgång och timmar, ett evigt ögonblick, förrän
verlden vard, medan hon är och efter domens dag. Från evighet
födde Han sin Son, sig lik, och det som nu är kommet till oss, var
evigt hos Honom och i Hans försyn. Han är den oföränderlige, den
oändlige; trängtade Han efter tid och rum, då trängtade Han efter
något, och då vore Han icke fullkomlig i sig sjelf. Men nu är Han
så fullkomlig, att Han är allt, har alla dygder och krafter i en dygd
och kraft, det är hans enfaldiga natur. Om vi än tänke Honom vara
särdeles vis, särdeles god, särdeles väldig, då är dock allt ett hos
Honom. Han är både rättvis och mild, och dessa dygder föra i Honom
en fredlig strid. Rättvisan kräfver, att Gud skall hämnas, men
miskundsamheten beder om nåd och drager det derhän, att Han skall
bevisa nåd. Han förliker så dessa systrar, att i alla Hans gerningar
finnes både miskund och rättvisa och sanning. Han är den vise, Han
låter törnet gro, på det rosen må komma fram. Han är sjelf
allestädes och Hans välde, men Han ter icke allestädes sitt välde lika
mycket. Han är den allvetande styraren. Hans enda syssla är att
förstå sig sjelf som allravänast och allraväldigast och att uppenbara
sig. Han är både ljus och fördold, ljusare än ljuset, så skola vi se
Honom på domens dag, och tillika vår närmaste granne, som bor i
gårdarne med oss i vårt hjerta.
Allt är antingen skapadt eller skaparen. Vise mästare hafva menat,
att verlden är af evighet och var med Fadren, Sonen och Anden utan
upphof, som skenet är genast med solen. Detta beviste de sålunda:
var foten från evighet i mullen, då måste också fjätet af evighet vara
under foten. Nu var Guds hog och akt evinnerligen öfver allt det
Han skulle skapa, ty Han är utan all omskiftelse. Men den heliga
tron nedtrycker de vises förstånd och skriften lärer en skapelse efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
