Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGISTER MATHIAS’ PARAFRAS AF MOSE BÖCKER. 907
gudarne. Mose lag dräper, men gifver icke lif, ty han har ej nåd och
dygd i följe, han blef gifven, på det menniskan skulle lära känna sig
sjelf och bedja Gud om nåd och nådigare lagar. Och så skedde det.
Längtan steg efter Christus, om hvilken profeterne hade talat, och då
komma gåfvor så mycket täckare, ju längre man har bidat och ju
större åtrån efter dem varit.
Upprättelsen i Christus, det kristliga lifvet. Guds Son,
himmelrikets sol och ljus, rann upp i den renaste sky, i Vår frus lif, och
upplyste verlden med den rätta tron. Han är jungfruns signade
blomster, Guds renaste spegel, det ord, genom hvilket allt blef till. Mycket
säges dock icke af Mathias om Christus, Mose böcker gåfvo i
allmänhet icke anledning dertill, då var Han, lifvets bröd, ännu andligen
dold i ett ax. Christus, heter det dock, är det sanna påskalammet,
det enda offer, som förlöste verlden, Hans blod är den ende läkedomen,
ingen annan finnes. Det finnes blott en prest, som löser oss till himlen:
Jesus Christus, som en gång i sin signade lekamen gick in till Fadren
och en gång skall leda oss inför Hans ögon å domens dag. Adam
dräpte menniskoslägtet och dömdes till helvetets sköte, men hans
mandråp bötes med Christi blod. Med Guds Son dog Adams synd
och vår naturs beska vatten blef sött, då det heliga korset fästes genom
hennes ådror med starke jernnaglar, då Guds Son led döden. Christus
for ned till helvetet att frälsa helige mäns själar med sin staf, det är
korsets pina, och for upp till himlen med två skaror, englarne och
de heliga själarna. Nu föder Han englarne i himmelriket med den
glädje, som de hafva af att skåda Hans guddom, nu föder Han
menniskorna såsom den andliga födan i nattvarden.
Den fria nåden väljer af evighet, aldrig finna vi menniskor så
goda och fromma, att vi ej se Guds nåd öfver dem, ingen är god utan
af Guds nåd. Han allena kan utan tadel gifva den ene mera nåd än
den andre, ehuru ingen af dem förskyllar det af Honom. Lifvets bok
är vår Herres förtanke (predistination). Någre visar och känner Han
af miskund och nåd, och dem Han ej visar låter Han efter till dom
och rätt för Adams synd. Ingen kan fullkomligt veta, om han är
Guds vän, utan att Gud sjelf visar honom det, men finner han med
sig, att han gerna tål ondt för Guds skuld, må han med ödmjukt hjerta
antaga, att han har Guds vänskap, ty sådan god vilja är emot naturen
och öfver hans kraft.
Vi finna ej heller många upplysningar om det kristliga lifvet, om
tro och gerningar eller om friheten. Här är emellertid intet tal om
själens hemlighetsfulla, mystiska förening med Gud. Syndaren är icke
värd Guds nåd och vänskap, förrän Gud gifver honom nåd att vara
värdig, ty himmelriket är öfver vår natur. Gud gifver ingen menniska
dygd och helig nåd för det Han förstod hennes goda vilja. Gud gifver
så mycket hellre en syndig man nåd, som han skickar sig väl med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
