Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 8. Lära, tro och lefverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
912 FRU BIRGITTAS UPPENBARELSER.
gode är hos Gud och tillika hos själen, blott den förhärdade syndaren
måste han öfvergifva. Birgitta bad till sin engel, sin själs vaktare,
och hon hörde honom bedja och svara å hennes vägnar. Äfven folken
hafva sine skyddsenglar. Lucifer föll, derföre att han ville vara öfver
Gud, menniskan föll, derföre att hon ville vara lik Gud. Bedårad af
egen skönhet stirrade Lucifer in i det haf af ljus och herrlighet, hvari
Gud bor, och missunnade Honom. Men då han kom nära glansen,
bländades han som basilisken och blef mörk som afgrunden. Den
skönaste af alla skapade varelser, blef han den fulaste af det fula,
förfärlig att se och höra. Nu är han Guds bödel att straffa de onde,
dock styr Gud hans ondska efter sitt dolda råd. Lucifer säger sig
vara allvetande, men han ljuger, såväl han som de öfrige onde andarne
veta i deras samvete, att Gud är den ende gode — liksom den, som
en gång lärt bokstäfverne, äfven om han sitter i det mörkaste fängelse,
der ingen ljusstråle tränger in, eger alltjämt förmågan att läsa. Hans
hogkommelse är hans mage, fylld som magen med orenlighet och
stank, der allt ondt är uppskrifvet, alle syndares ondska. Han och de
onde andarne hafva ingen lekamen, men de bilda sig en af luft och
drifva otukt på jorden. I helvetet är allt idel afund, helvetet har
rättighet till hvar själ, som förskjuter frälsningen. Birgitta ser onde
andar svärma kring ett altare, vid hvilket en prest, hvars bekännelse
är som Judas’, håller messan, de uppenbara sig för henne i skepnad
af förfärliga odjur. Hon ser dem taga plats i de lemmar, med hvilke
menniskorna synda, förnöjde och glade som sjömannen i sitt skepp.
Menniskan, jungfru Maria, helgonen. Menniskans kropp aflas, men
själen skapas omedelbart af Gud. Kroppen är orsaken till synden,
han är själens mörka hus (= fängelse), hvari hon skall bo för att
dagligen hafva för ögonen sin skröplighet. Kroppens fem sinnen äro
själens tjenare. Kroppen är ett as, som behöfver tarflig föda, arbete
och stadigt påck, men när allt fulländas, skall äfven kroppen få del
i Gud.
Synden, som kom genom fallet, har förderfvat både den lefvande
och den liflösa skapelsen. Gudsbelätet förlorades, jorden blef förbannad.
Fallet är förutsedt af Gud, men derföre var det icke någon
nödvändighet. Adams synd har genom arf gått till alle, i sitt väsen är hon
olydnad, egenkärlek, okärlek. Synden är den andlige döden och
begrafningen, hon är som snö och köld öfver jorden, hon förqväfver
hvar brodd, hon är som det barn, hvilket en moder skall föda till
verlden och hon förmår det icke, barnet dräper då henne. Verlden
före Christi ankomst är en öken, full af sönderslitande djur och
ofruktbara träd, här finnes kärleken till verlden som en brunn med vildt
vatten, och till henne äro de sju dödssynderna vägen. Gud vill, att
alle skola blifva salige, men detta kan icke ske, såvida menniskan icke
danar sin vilja efter Guds. Hon har icke mist sin fria vilja, hon kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
